i have a soft spot in my heart for beautiful things.
Plånbok från Marc by Marc Jacobs. Ett halsband och en klocka i ett, födelsedagspresent från finaste Klasson. Som ni ser så känner hon mig väldigt väl! Macarons från La Durée. Jag samlar på små fina askar och andra sötsaker. En liten plåtask med karameller och en lemonadflaska fick också följa med.
Världens finaste Miu Miu-väska i mjukaste nappaskinn. Ni vet hur det är att bli blixtförälskade? Precis så var det med den här väskan. Jag klev in i butiken, tittade mig omkring och voila där hängde den. Allting var perfekt - personkemin, utseendet och insidan. Mjau.
jag saknar det som inte längre är.
en weekend i Paris.
Un week-end à Paris med Klasson var fantastisk på alla sätt och vis. Efter en lagom tradig flygresa så mötte Klasson mig och vi begav oss hem till henne för att slänga in väskorna och sedan strosa runt i min absoluta favoritstad. När man åker som turist till en plats så är det så mycket som ska hinnas med, men eftersom jag redan har bockat av alla turistmål tidigare så kunde jag för första gången på riktigt uppleva Paris. Redan under torsdagen hann jag få skavsår, shoppa på Marc by Marc Jacobs och lära mig hur man tar sig fram i franska matvarubutiker. Efter middag och diverse klädval så mötte vi upp Jenny och begav oss till Bonheur des dames för vin, chokladmousse och ja, manliga strippor. Hela stället var inrett som en bordell med tung röd sammet och fransyskorna blev som galna när både en polis och en brandman entrade scenen för att slänga av sig kläderna. Lagom till att köttmarknaden började på riktigt rörde vi oss ut i natten igen för att vända tillbaka till Klasson, fylla på med vin och därefter trippa ner till Cha Cha. Det var mitt första möte med alla dessa författare, journalister, konstnärer, musiker, modeskapare och skådespelare som tycks befolka Paris. En brokig skara där den manliga delen envisas med skägg och kindpussar och den kvinnliga delen inte tycks vara vidare intresserad av att skaffa nya tjejkompisar. Oh well, det är trots allt en erfarenhet rikare.
Ingen rast och vila under fredagen. Med Klasson var i skolan begav jag mig ut i Paris för shopping och betraktande av turister. Så när fröken var klar i skolan väntade trerätterslunch på Ile Saint-Louis och sedan lite lägenhetsletande. Vi hann ta oss till fantastiska Merci där jag fastnade inne på antikvariatdelen och bläddrade i tummade ex av Sartre, och sedan dog vi en smula tillsammans inne på Manoush. Med dagens stora händelse var ändå att jag köpte the bag - en ny älskling i garderoben. En smula pråligare, en smula tåligare och lika fantastisk. På kvällen begav vi oss till Bofinger för middag med mina föräldrar. Pommery, mousse gjord på pilgrimsmusslor och en rejäl köttbit, det blir knappast bättre än så. En aning i matkoma tog vi oss till La Perle där vi drack något glas vin innan vi mötte upp Mimi och Josefina för hemmafest I Marais. Jag som inte har varit på en hederlig hemmafest på år och dag var en aning skeptisk men det borde jag inte ha varit. Fantastisk lägenhet, fantastiska människor och ja, fantastiska upplevelser.
Lördagsmorgonen var lite mindre rolig, om man får säga det själv men jag tog mig i kragen och begav mig ut till 16 arrondissement för lunch hos hertigen med familj. Champagne, rödvin och trerätters tillsammans med smattrande franska var spännande. Nu har jag skaffat mig en liten hemvist i ett främmande land. När jag väl hade avlägsnat mig så mötte jag och Klasson en hagelstorm utanför Le Bon Marché där vi fastnade på matavdelningen i timmar. Jag älskar saker som inte finns hemma, särskilt saker man kan stoppa i munnen, hah! Vi fick tillslut väldigt bråttom för att hinna till La Durée och mina pastellfärgade macarons så vi sprang genom Saint Germain för att jag skulle få köpa onödigt dyra men ack så fina (och goda) kakor. Min sista kväll i Paris spenderades därefter med god middag, ännu godare rödvin och en fnittrig Klasson samt en liten sväng på Cha Cha.
Jag står numera i evig tacksamhetsskuld till Klassons favoritvakt efter att han räddat mina favoritörhängen från en säker död och mina fötter hatar mig fortfarande för att jag har dansat i obekväma klackar. Men vad gör det om hundra år, för Paris är fortfarande fantastiskt!
my darling and I.
som kompensation tittar vi på fina bilder och låtsas inte om min dåliga uppdatering eller att jag har ätit en och annan macaron för mycket nu ikväll.
it's like home.
paris part 2.
paris part 1.
I love Paris, why, oh why do I love Paris?
Nu sticker jag ner till Paris och kramas och pussas med allas vår favorit Klasson! Den som gissar rätt på vilken låt och artist som framfört rubriken till dagens blogginlägg kanske har turen att få ett vykort från världens bästa stad! Annars är självklart mutor i form av euro och smicker godtagbart, hah.
Ps. Jag lyckades följa Klassons packningslista samt klämma ner lite mer där till i min lilla väska, starkt jobbat måste jag säga.
onsdag.
att bli ett barn på nytt.
Okej, jag erkänner att jag hade fel. Den som sa att det är helt överskattat att fylla 20 år har helt fel. Det är precis som alla födelsedagar - lite smått underskattat. Helt blasé gick jag och lade mig den 23 mars för att sedan vakna över en timme innan jag skulle väckas av skrovliga röster och paket. Precis som när man var liten så låg jag i sängen med vidöppna ögon och lyssnade efter tassande fotsteg utanför dörren. Och precis som alla andra år så kändes det som en hel evighet innan familjen kom in med tända ljus, blommor och presenter.
Födelsedagen var finfin, trots isande vindar utomhus. Hela dagen mottog jag gratulationer från nära och kära och till och med solen valde min sida. Kvällen spenderades hemma med släkten och pojkvännen. Champagne, god middag och traditionsenlig hallonmoussetårta. Och självklart en massa presenter, hah!
Nu fortsätter firandet för min del eftersom jag flyger ner till Paris imorgon för att låta fransmännen fira min födelsedag och dricka vin med Klasson. Fantastiskt, med andra ord!
grattis till mig själv på födelsedagen!
Så fyllde man vuxen också, ett stort grattis till mig själv på 20-årsdagen!
the very last night.
Nu är det inte många timmar kvar, utan det rör sig om några få skälvande timmar innan klockan slår tolv och jag fyller tjugo år. Folk har frågat ganska länge nu hur det känns, men sanningen är att det känns absolut ingenting. Jag tror inte att jag kommer rusa in på Systembolaget imorgon eller vakna innan familjen kommer in och sjunger, utan jag tror att allt kommer vara ungefär som vanligt. Oh well, sista kvällen som tonåring spenderade i badkaret under ett moln av rosa grape-bubblor och med en bok i handen. Det är lite så det är att vara nitton år, fortfarande bo hemma där man har lyxen att ha ett badkar. Fortfarande tidiga kvällar eftersom jobbet kallar imorgon, men inte riktigt fast i fällan som kallas för arbetsliv. Kanske borde jag ha levt mina sista timmar så som man ska som tonåring - dräggfull, stinkandes av cigarettrök och svett från ett dansgolv. Fast samtidigt, jag var inte heller riktigt så hela tonåren, och tack för det!
Men jag tackar av tonåren med en bild som är ganska typisk
- ettan på gymnasiet, nyårsafton och lagom mycket bubbel i kroppen!
allt jag inte sa men som jag kanske borde.
Jag hatar avsked. Det är nog det värsta jag vet eftersom jag aldrig vet vad jag ska säga. Varje gång jag ska säga farväl till någon närstående så kommer en känsla över mig att jag ska be om ursäkt. Be om ursäkt för alla dumma saker jag har sagt, alla felaktigheter jag har gjort och framför allt - allt som jag inte sa.
Idag träffade jag min allra finaste My, min änglasyster och mitt allt. Det finns ingen som My och det kommer antagligen aldrig finnas någon som My eftersom ingen annan fångade mig när jag behövde det som mest. Det finns inte heller någon vän som har fått mig att skratta och gråta så mycket som My. Men som i alla great love stories så har det inte varit lätt. Det är kämpigt att tycka om någon så mycket. Det är kämpigt när orden aldrig räcker till, vilket gör att jag inte säger någonting istället. Och nu efter att jag kramade henne hejdå vid Odenplan så känns det som om jag borde ringa och säga allt. Självklart kommer jag inte göra det, för jag gör inte sådant. Jag blottar själen för mina närmaste men inte genom att tala utan genom att skriva. Jag är feg och gömmer mig bakom ord, metaforer och formuleringar.
Men det är en del saker jag vill att du ska veta My: det finns ingen som du. Jag har fortfarande sparat alla soliga minnen längst in i mitt hjärta där ingen kan komma åt dem. Jag lyssnar fortfarande på Peggy Lejonhjärta och tänker på dig. Det var jag som skickade breven med låttexterna kluddrade på kuvertet. Jag har fortfarande ett sms sparat från dig som du skickade när vi gick i nian.
Hade jag kunnat så hade jag åkt och hälsat på dig i Japan. Om du inte hade fångat mig när allt gick käpp rätt åt helvete så vet jag inte hur allt hade sett ut idag. Jag är ledsen för allt som hände, du vet nog vad, men jag är samtidigt glad över att vi tog oss framåt. Det känns fruktansvärt tomt att du ska åka till Japan, för vem ska jag nu ringa när allt blir becksvart omkring mig? Jag vet att jag sällan hör av mig, men det är en sådan stor trygghet att du alltid har funnits här. Utan dig hade jag nog varit lite av en annan person idag. There's a first time for everything. Och du kommer alltid vara min ögonsten, hur klyschigt och larvigt det än låter så är det sant. Och glömde jag säga det, så älskar jag dig.
just words.
Från Karl Lagerfelds twitter. Jag måste säga att hans små citat är ganska så underhållande.
moddiga måndagar.
the dreamers.
Louis Garrel fotograferad av Hedi Slimane
Efter ett bloggtips och för att öva min franska så har jag tittat på fantastiska The Dreamers ikväll. Fransk-brittiskt-drama om tre unga cineaster, Matthew, Theo och Isabelle som spenderar sommaren tillsammans i Paris år 1968. Syskonen Theo och Isabelle har en ganska annorlunda relation till varandra men tillsammans, alla tre, så gör de allt tillsammans. Röker cigaretter, spelar farliga spel, lyssnar på musik och dricker rödvin. Och fina Louis Garrel är med och spelar den franske pojken med lockarna.
söndag.
Vilken härlig dag! Vaknade i ottan (eller kvart över nio, men ändå) för att svida om och äta frukost innan jag och Chris begav oss till Södermalm för att möta upp finaste My och Vici för promenad längs vattnet till Hornstull där vi slank in på Strand Establ. för fantastisk våffelbuffé. En helt underbar idé att servera våfflor till hungriga (och bakfulla) individer om lördagar och söndagar. Oräknerliga våfflor, ett tjugotal toppings och massor med färsk frukt senare var vi alla smått illamående, hah.
Resten av dagen har spenderats hemma i sängen med Confessions of a Shopaholic. Brutalt dålig film med fruktansvärda Isla Fisher i huvudrollen som den tidigare ack så charmiga Rebecca Bloomwood. Bokserien av Sophie Kinsella har alltid varit charmig, på ett sätt som bara britter kan mana fram. Filmen var tacky, så som bara amerikaner kan vara. Rebecca var amerikan (såklart) och trots hennes spending-problem bar hon hutlöst fula märkeskläder genom hela filmen. Konstant ramlade hon, gick in, eller snubblade och varje pinsam händelse följdes av ett hysteriskt falsettskrik och fnitter. Och självfallet fick hon prinsen i slutet. Ja, amerikaner vet verkligen hur man tar en helt okej bok och gör det till en fasansfull film.
Nu ska jag trösta mig med något som amerikaner faktiskt är bra på och det är TV-serier. Heja söndagar och Gossip Girl!
lördag.
Hej allihopa, jag lever och frodas, eller något. Vi hörs alla imorgonkväll skulle jag gissa på, efter jag har varit och lekt med mina vänner. Så länge tittar vi på fina bilder tycker jag. Puss!
när någon som du inte är dör.
frustrerade tankar om tv-serier.
Jag läste en sann sak i morgontidningen. Det handlade om att det gamla kultserien och Sveriges första såpa Varuhuset släpps på DVD. Journalisten i DN konstaterade kort och gott att när det fanns få TV-kanaler att tillgå i Sverige så satsade man fullt ut, hela artilleriet när man gjorde TV-produktion. På gott och ont såklart. Allt som oftast tycker jag att det är fantastiskt att man producerar så mycket serier världen över, det finns serier för alla smaker, men ibland kan jag känna att det var lite bättre förr. Igår var ett sådant exempel.
Jag är en riktig TV-serie junkie som följer en handfull på TV och minst lika många streamar jag på datorn. Med andra ord spenderar jag mycket tid med att titta på TV-serier. Det har helt bytt ut mitt tidigare MSN-snackande och till viss del bokläsande. Men ibland blir jag fruktansvärt irriterad. Igår sändes sista avsnittet av Dirty, Sexy, Money på kanal 5. Det är inte den svenska kanalen som lägger ner visandet av serien utan det är de amerikanska bolagen som har slutat producerat serien mitt i en säsong. Med andra ord var det seriens mest spännande avsnitt igår och... nu får vi inte veta vad som hände. Notera också att det inte är en serie som förväntar sig att tittarna ska kunna klura ut saker själv, utan allt serveras på silverfat. Jag hatar när sådant här händer, när man inte får veta. Under två säsonger har man byggt upp en story som kulminerade under gårdagens avsnitt och nu var sagan snipp snapp slut.
När jag var yngre så blev jag en gång lika frusterad, det var när jag läste Peter Pohls Janne, min vän. Jag blev så irriterad på att aldrig riktigt få veta att jag till slut skrev ett mycket långt och irriterat brev, där jag till slut bad på mina bara knän om att få veta vad som hände. Jag skickade brevet till Peter Pohl och några veckor senare damp det ner ett svar i brevlådan. Inte det standardiserade svar som han numera skickar ut till alla barn och ungdomar som känner likadant som jag en gång gjorde utan jag fick ett eget svar, utan något egentligt svar såklart. För det var inte författarens mening att vi skulle veta vad som hände. Det var en tolvårings berättarröst i boken och tolvåringen vid namn Krille visste själv inte varför saker och ting hände, därför fick vi inte heller veta. Det gjorde mig självklart ännu mer frustrerad. Och ibland önskar jag att jag kunde maila de amerikanska tv-bolagen och be dem förklara sig, så att jag fick veta. Men tyvärr väger inte min lilla späda svenska stämma, så tungt, som jag ibland önskar att den gjorde.
torsdag.
Ps. för er som inte läser dagstidningar och undrar vad jag gör på jobbet. Carolin-mördaren och Josef Fritzl fick båda livstid. Ni kan tacka mig senare när ni inser hur sjukt allmänbildade ni blir av att läsa min blogg, hah!
väderlekar.
när jag blir stor.
Jag är väldigt fascinerad av Carla Bruni, Frankrikes presidentfru. Inte bara för att hon gör fantastisk musik och verkar vara en mycket klok människa, utan även för hennes utseende. När jag blir stor så önskar jag att jag är lika stilren och välklädd som fröken Bruni.
lovely lara x2
Love Magazine
onsdag.
Efter jobbet idag så bestämde jag mig för att göra något nytt, eller ja, något nytt för i år i alla fall. Förut brukade jag alltid hänga på bibliotek. Från första gången mamma tog med mig till barnavdelningen på Mälarhöjdens bibliotek, tills jag läste ut alla ungdomsböcker som fanns i hyllorna, vidare till Skärholmens bibliotek där jag avverkade hyllmeter av skönlitteratur och till sist Stadsbiblioteket där jag kan botanisera i timtal - så har jag älskat bibliotek. En plats full av tummad litteratur. Många jag känner tycker att det är äckligt att läsa böcker som är kantstötta, luktar unket och har suspekta kaffefläckar i inlagan, men jag tycker att det är ganska charmigt att läsa böcker som någon annan har läst. Därför köper jag alltid litteratur när jag går på marknader. Så idag traskade jag till Östermalms bibliotek och kom hem med Mara Lee's debutroman Ladies. Den verkar lovande.
Jag har även gått och blivit yogafrälst. Jag insåg det idag när jag kom extra tidigt till passet och låg där på min yogamatta och övade på att andas med strupen, genom näsan, eller vad knepet att uppnå perfekt harmonisk andning är. Förutom dans så är nog yoga min favoritträning. Det är lugnt, avslappnat och ger en fruktansvärd träningsvärk dagen efter om man har använt musklerna.
Nu ska jag ligga i badkaret, läsa tidning och därefter somna framför Desperate Housewives. Som alltid på onsdagar med andra ord.
drömmar om vårsol.
Det är så typiskt svenskt att med darriga fingrar sätta på sig solglasögonen, vända ansiktet mot solen och envisas med att ha allt för tunna kläder på sig bara för att solen lyser. Själv satt jag på min parkbänk och blundade - det isade i armar och ben och på marken låg snöfläckar. Men när jag blundade bakom mina Wayfarers kunde jag nästan, för ett kort ögonblick, tro att det var en varm vårdag!
tisdag.
the beauty and the pirate.
I helgen var vi på avskedsfest. Sofia var supersnygg som vanligt, och jag lekte enögd pirat.
tankar om avundsjuka och varmare breddgrader.
Klasson bloggar som bekant från Paris och jag följer självklart hennes inlägg slaviskt. Oftast så blir jag inte fruktansvärt avundsjuk eftersom hon och jag vill så olika saker med vår vistelsetid där, men ibland slår avundsjukan till. Så som när hon fraterniserar sig på modevisningar eller nu senast då hon bloggade om det fantastiska vädret i Frankrikes huvudstad.
Ja, januari, februari och mars (förutom min födelsedag) är tråkiga månader i Sverige. Det är kallt, slaskigt och grått utomhus och vi alla längtar efter ljumma vindar och en chans att få ha på sig Converse och skinnjacka. Ett hopp om sommar, helt enkelt. Så när Klasson bloggar och skickar sms om vinflaskor i parker, jordgubbar och nästan +20 grader så dör jag en smula i själen. Jag vill inte ha mer regn, snö och slask - jag vill också ha vår!
helgen.
Helgen spenderades mestadels i goda vänners lag - i gamla vänner sällskap. Det tajtaste tjejgäng jag någonsin varit en del av har bestått av Josefine, Sofia, Vici och My, ett tjejgäng som även under sina glansdagar i högstadiet titulerade sig som Stockholms Pinglorna (haha). I och med att vi växte upp så försvann alla åt varsitt håll men vänskapen bestod i alla fall i grund och botten.
Nu är det snart dags för oss att splittras igen då My flyttar till Japan i ett helt år och av den anledningen samlades vi på fredagskvällen i Hammarby Sjöstad för reunion. Vi lagade middag tillsammans, en gammal paradrätt, hyrde Factory Girl (Sienna Miller imponerade som Edie Sedgwick men Hayden Christensen borde ha totalförbjudits att spela Bob Dylan), åt smågodis och fnissade fram på småtimmarna innan vi alla somnade. Det var tusen år sedan jag var på en sleep-over med vänner och det kändes nästan annorlunda att alla sitta och äta frukost tillsammans på morgonen utan ett spår av baksmälla. Men fint var det. Sådär fint som det bara är med vänner när man inte har något smink, ingen luktar gammal fylla och alla skrattar högt över fil och müesli. Det är synd att det krävs att en av mina bästa vänner ska flytta till andra sidan jordklotet för att vi alla skulle samlas igen, som förr i tiden, men det var fint så länge det varade.
Under lördagen var det ett tidsspäckat schema. Jag och Vici begav oss ut på stan för att möta upp Andrea som hade designat och producerat en tygpåse med motiv till My i avskedspresent. Jag älskar att jag har så begåvade vänner och bekanta, och att alla är bra på saker som jag inte kan. Så som att rita systemkameror och kunna förmedla mina tankar till en faktisk produkt. Efter lite trixande på stan så skyndade jag mig hem för att ge pojkvännen en puss och ladda om inför Thåström. Helt darrig i benen efter konserten så kastade jag mig iväg till Sjöstaden igen för Mys avskedsfest. Några strutar popcorn och ett par öl senare höll jag på att somna i soffan till de blinkande stroboskopljusen.
Sömnbristen var ett tydligt faktum för jag sov 12 timmar natten till söndagen och vaknade och hade nästan sovit bort hela dagen. Skönt att jag och pojkvännen kunde ägna de sista ljusa timmarna åt att promenera, äta god middag och titta på Gossip Girl och Heroes!
En öppen önskelista (till Emelie Klasson)
Snart åker jag till Paris, och det är alltid staden som florerar i mina drömmar. Skillnaden denna gång är att jag ska besöka Klasson som bor i Paris och inte turista med mina föräldrar. Men det hindrar mig inte från att önska mig en hel drös med saker:
* Macaroons i härliga pastellfärger
* Portionsförpackningar av naturell yoghurt (jag har en konstig faiblesse för geléartad yoghurt i miniförpackning)
* Besök hos Prada och Miu Miu
* Låta mig traska runt på Les Printemps, och andra stora butiker, exakt hur länge jag vill
* Lägenhetstittande
* En flaska rödvin för mycket
* Spatsera planlöst och sedan sitta alldeles för länge på någon uteservering
* Låta mig tjata, gnata och ställa en triljon frågor (som bara känns relevanta i mitt huvud)
* Ett besök på La Durée (så att jag kan köpa bakverk så att det står härliga till)
* Låta mig klämma, titta, och dofta på allting inne på Merci i Le Marais.
och en enorm dos av tjejsnack.
Vi ses här, under Eiffeltornet, där solen lyser och fåglarna kvittrar.
Ps. Glöm inte en flaska vin och en låda jordgubbar!
jag önskar att jag kunde berätta för er om Thåström.
Jag önskar att jag kunde berätta för er hur det känns när man golvas av en röst, faller handlöst och svävar sedan över en folkhop. Men trots att ord är min starka sida så räcker inte synonymerna till för att beskriva hur det var att uppleva Thåström på Cirkus den 14:e mars 2009.
Jag och Ellie hade grundat med pasta och prat om hans nya cd-skiva Kärlek är för dom, på Vapiano innan vi tog oss ut till Djurgården. Redan utanför Cirkus var stämningen hög men istället för att spendera pengar på merchandise så rörde vi oss in mot scenen för att garantera en bra plats. Som vanligt var folkhopen blandad - familjer, kungligheter, punkfjortisar, övervintrande rockers och ja, helt vanliga människor.
Själva konserten var fantastisk - såklart, men även annorlunda. Jag kan gissa att man kommer att tala om kvällen länge för precis fler än jag och Elisabeth var övertygade om att detta var någonting historiskt. Thåström lyckas alltid trollbinda med sin röst och spasmiska rörelsesätt på scenen och den här kvällen var inte sämre. Uppbackad av fantastiska musiker blandade han de bästa från den nya skivan, med favoriterna från Skebokvarnsvägen 209 och gamla Imperiet-klassiker. Bland annat Höghus, låghus, dårhus och Katarian Klockor som han så sällan spelar. Under Alla vill till himlen exploderade publiken och Thåström spexade med både text och musik.
Det var en glad man på scenen som bjöd på leenden och kanske hans längsta mellansnack någonsin. Till och med humör fanns i luften, speciellt under Döden i schlager-SM som spelades medan Melodifestivalen visades på TV. Inget spår fanns kvar av den trötte Joakim Thåström vi såg på Zinken i somras, utan nu var han nyrakad och iklädd kostym. Ja, det märktes att han verkligen ville vara tillbaka och lyckades galant med den bedriften.
Kvällen avslutades med en euofisk Du ska vara president innan Thåström kastade slängkyssar mot publiken som tackade och tog emot chansen att få se en levande legend.
fucking fabulous.
fredag.
kärlek är för dom.
Nu när jag har hört alla spår så kan jag inte hålla med recensenterna. Det var en fantastisk skiva med fantastiska texter och musik. Visserligen mörk, och vemodig, men det är precis vad man förväntar sig om man har lyssnat igenom Thåströms andra 20 skivor i kronologisk ordning. Då förstår man varför den här skivan är mörk och vemodig. Allt från öppningsspåret Kort biografi med litet testamente (den perfekta början), till Långbort (som beskriver just den känslana av att vilja långt bort, att ständigt vara på flykt) och Över sundet (ett vemodigt förlåt till Regina Lund, och ett vackert sådant) är fulländat. Och precis som tidigare, så kan den här skivan mycket väl vara den sista.
det där med festivaler, tältångest och lera till knäna.
Foto: Hedi Slimane
Jag har noggrannt övervägt det där med festivaler genom åren då mer eller mindre halva min bekantskapskrets årligen besöker lerslagfälten. I år hade jag funderat på att åka till Peace & Love för att se Pete Doherty och Thåström men eftersom det är lite brist på tältkompanjoner så har jag nu övervägt att åka till Hultsfred istället för att se Thåström, The Killers och Regina Spektor. Man kanske ska satsa fullt ut istället för att åka på en hippieliknande festival i Borlänge.
Josefine är överlycklig och har lovat mig både tältplats och stormkök men jag är smått tveksam. Med största sannolikhet kommer jag vara döende väl på plats i den lilla hålan i Småland. Lera, klibbiga linser, äcklig mat och för lite sömn. Men det mesta här i livet kräver en aning uppoffring - även musiken.
pink dreams. black minds.
Bildserien på Courtney Love, fotograferad av Hedi Slimane, är bland det bästa jag har sett på väldigt väldigt länge. Det mesta är svartvitt, som vanligt, men även den här i färg tycker jag är underbar. Om jag fick välja en favoritfotograf så skulle jag välja Hedi Slimane. Absolut. Sedan skadar det inte heller att jag är smått besatt av Courtney Love.
torsdag.
Happy thursday, för att sno Josses bloggrubrik. Jobb. Lunch på Vapiano. Jobb. Springa in i en solbränd Jade. Fika med Sarah. Sats och spinning. Dirty Sexy Money. Planerande inför morgondagen. Då mina damer och herrar, så släpps Thåströms "Kärlek är för dom". Det blir fantastiskt! Och hektisk helg.
Fredag: skivlyssnande och SP-reunion hos My.
Lördag: hämta upp det sista i det hemliga projektet. Thåström på Cirkus. Mys avskedsfest.
Precis så som jag vill ha det med andra ord.
but julian, i'm a little older than you
Courtney Love by Hedi Slimane
onsdag.
tankar om bittra skivrecensenter.
Idag trillar recensionerna av Kärlek är för dom av Thåström in på diverse tidningar, hemsidor och bloggar. Alla kan inte ha lagt händerna på skivan utan många tycks ha provlyssnat på mindre laglig väg och desto fler tycks vara avdankade skivfantaster som inte vet vad de pratar om. Jag har själv inte hört skivan än, men herregud. Den 21:a skivan i Thåströms karriär och karln börjar bli lite till åren - och bland annat SVD:s recensent Elin Unnes (som jag i vanliga fall kan respektera) tycks tro att Thåström ska göra slagordsmusik med catchy melodier så som Ebba Grön. DN:s recensent dillar om kontinentaleuropa och flertalet påpekar att skivan inte går att spela i datorn för att den inte ska kunna fildelas. Jag undrar hur många som provade att sätta skivan i datorn innan de publicerade sina trasiga ord för jag har säkra källor på att det inte är något problem alls.
För min del spelar det ingen roll vad recensenterna skriver för jag är fortfarande ohyggligt sugen på att det ska bli fredag, då skivan släpps och lördag då jag står längst fram på Cirkus.
i fuck for fashion.
Hedi Slimane
tisdag.
Snökaos. Snöslaskkaos. Slaskkaos. Usch. Däremot läste jag ut den rafflande Aldrig fucka upp av Jens Lapidus idag under lunchen på Mocco. Kvällen har spenderats med att Skype:a med Klasson. Jag har suttit med mitt fula headset på i timmar och först försökt klura ut hur allt fungerar och sedan pratat med fina lilla Klasson där borta i Paris. Nu vankas middag och sedan drömmar som passar en frankofil. Puss!
måndag.
kaya scodelario.
lägenheter, snaror och vingar.
slut som artist.
Foto: Hedi Slimane
helgen.
Vissa helger är extremt bra helger. Det här var en sådan helg. Fredagen startade fantastiskt med en lika fantastisk Whyred-klänning i min ägo. Därefter åkte jag till Uppsala och skrattade, pratade och tittade på Heroes större delen av kvällen. Lördagen spenderades mestadels med att ligga och slumra i sängen, kittlas och äta våfflor med lönnsirap till frukost. När mörkret började falla smygåt vi av Amandas födelsedagsmiddag innan vi åkte in till stan och gick på bio. Färgglada klubbor och Mammut. En snabbsväng tillbaka hem till Chris för att bättra på sminken, sedan plockade vi upp en pava rött och en salamipizza och begav oss hem till Edvin. Tanken var att vi skulle stanna en liten stund och dricka något glas med Chris vänner men det slutade efter ett antal glas rödvin, att vi vinglade hem på isiga gator vid tvåsnåret. Idag var det något jobbigare att vakna men eftersom Amanda fyllde år så blev det släktlunch med tårta (det gjorde susen) innan jag skyndade hem till Stockholm. Nu har jag precis lyckats fixa Skype och snart vankas lite kvarglömt godis från bion och Gossip Girl.
it is bananas. i die.
och alla andra uttryck Rachel Zoe skulle ha använt sig av
- the Dress är min!
berns och bob.
Ja, för med legender så gäller det att vara först på biljetterna om man vill ha en chans. Ungefär som med hypade klädesplagg eller bästa hörnbordet på L'Angolo.
torsdag.
Nu ska jag lägga mig i min superstora flanellskjorta och sova. Puss!
Ps. Min mobil fungerar igen, om än sporadiskt, jippie nästan alla samtal kommer fram!
när vänner fungerar som mammor och djävulen skrattar på min axel.
Det vill säga att när jag nu har hängt undan the Dress på Whyred så är det ingen som bankar mig i huvudet och säger att jag är dum i huvudet som ska spendera en halv förmögenhet på en säsongsbaserad klänning. Självklart vet jag att det är lite dumdristigt men jag unnar mig väldigt sällan något dyrt (men oftare än den gemene vännen). Oh well, nu är pengarna på kontot och det bränner i fickan. Efter jobbet mina vänner, efter jobbet.
Update: Mitt smakråd och goda vän Josefine (som aldrig kallar mig dum i huvudet, åtminstone inte utan att fnissa samtidigt) har övertalat mig att vänta till imorgon, så att hon kan följa med mig på shoppingturen.
mobilhelvete.
onsdag.
Nu med mat i magen och passionsfrukter på ett fat vid min sida så har jag lugnat ner mig igen. Egentligen vill jag skriva, men jag hatar tidspress när jag ska prestera bra. Och därför orkar jag inte öppna word och kladda ner tankarna utan istället ska jag förlora mig i Skins. Det är en ganska inspirerande serie, lite hopp i allt engelskt-depp och gråhet.
love and death conquers all.
Jag är svag för kärlekshistorier, men det finns bara två typer av dem som jag tycker om. Den ena är alla tragiska kärlekshistorier som finns att berätta. Flickor och pojkar som älskar så hårt att någonting går sönder på vägen. Sid and Nancy var en sådan kärleksberättelse. Förlorade och bortappade Sid Vicious som inte riktigt kunde spela något instrument eller hålla en ton, utan var Sex Pistols. Johnny Rotten i alla ära, men utan Sid fanns inte själen i Sex Pistols. Och sedan förstås Nancy Spungen. Som jag har fruktansvärt svårt för. Hennes heroinberoende, hennes utbrott och schizofrena handlingar. Men självfallet faller jag pladask för deras kärlek till varandra. Hur kan man inte låta bli att hänföras av två människor som så blint klamrar sig fast i varandra när livet snurrar alldeles för fort förbi deras slutna ögonlock? En aning morbid blir kanske deras berättelse med självmordspakten, men jag faller (såklart) även för det.
Sedan tycker jag alldeles fruktansvärt mycket om lyckliga kärleksberättelser. Det finaste jag vet är att få höra om hur folk träffades i tonåren och sedan var lika lyckligt fnittriga tillsammans resten av livet. Hur de yttre omständigheterna inte spelade någon roll utan att man ändå höll varandra i handen, visste precis hur den andra ville ha sitt kaffe och kliade varandra i nacken, genom hela livet. Tyvärr är det sällan man stöter på den typen av kärlek idag, knappt ens i böcker eller på film. Men hoppet finns ändå kvar.
Den gemensamma nämnaren i båda berättelserna tror jag är att det bara finns en person som är rätt där ute. Det är fruktansvärt skrämmande och läskigt, såklart, men samtidigt ganska fint. För man får ändå tänka positivt, även om vänner berättar snyftande efter diverse uppbrott att deras ex-pojkvän verkligen var den rätte, så var han antagligen inte det, för då skulle inte allt ha slutat med massor av glassplitter och tårar. Själv vet jag såklart inte om det bara finns en person för alla eller inte, men den gemensamma nämnaren i det som jag tycker är så fint med kärlek är just så.
glammiga blondiner och en bok i bakhuvudet.
Idag satt jag som bäst i min egen värld så jag hörde en gäll röst och någon som klämnde sig ner bredvid mig. Hade det varit en vän hade jag blivit glad och genast lagt ifrån mig boken. Men när det handlar om Stockholms mest (ö)kända blondin så kände jag direkt att jag ville klubba henne i hvuudet med Jens Lapidus "Aldrig fucka upp". Markera mitt revir. Dock hann jag aldrig så lång innan en journalist med ögon lysande som två strålkastare satte sig mitt emot blondinen och de började tjattra. Om hennes planer i framtiden, rykten med högflygande budskap och en hel drös av sockrade lögner. Ni som känner mig vet att sådant där går mig på nerverna. Men jag höll god min, åt min boeuf bourgignon och lade sedan benen på ryggen.
Men förhoppningsvis får jag min lugna stund i eftermiddag - först fönstershopping och därefter yoga på Sats. Sedan min knäskada så är jag ungefär vig som ett kylskåp och senast jag var på yoga somnade jag som ett barn där i mörkret. Oh well, livet går vidare.
drama, and oh, some more drama.
tisdag.
drömmar om miuccia.
Redan hypade väskan från Prada a/w 2009.
Det är inte lätt när det är svårt. Ja, efter att min älskade Miu Miu gick en plågsam död till mötes så har jag varit utan en väska. Eller nja, inte utan kanske men jag har mestadels använt en gammal sliten oxblodsfärgad skinnväska som verkligen sjunger på sista versen. Jag tycker själv att jag har varit duktig och hållit ögonen öppna och sannerligen har jag ibland varit blind.
Idag på lunchen tog jag mig en tur in på Nathalie Schuterman för att beskåda nyheterna och insåg att det är tur att jag inte lade allt mitt hopp i händerna på Lanvin för trots söta kläder så är väskor inte modehusets refräng. Däremot så visar fortfarande Miuccia Prada var skåpet ska stå med både original Prada och systermärket Miu Miu. Mocka, skinn, klassiska lediga modeller och glittrande kristaller. Eskapism och bekvämlighet i ett.
Trots att euron chocksteg igår (dumma svenska banker i Baltikum!) så tror jag att jag ska ruva på slantarna tills jag åker ner till Paris. Jag är trots allt där om lite mer än 20 dagar med wayfarers på nästippen och skinnjackan över armen, plus att Klasson, trots extragavanta tankar, så tar hon ner mig på jorden när det kommer till att sväva iväg och drömma om allt för dyra ting!
laddar skalman ner musik?
tankar om kärlek.
Det finaste med kärlek och förhållanden är att parterna, pusselbitarna i ett förhållande alltid väljer varandra, om och om igen. Andra människor bara cirkulerar i periferin, men för pusselbitarna så finns det bara ett par ögon, en näsa, två händer och en mun att välja gång på gång.
måndag.
Kvällen spenderades först efter tre cappuccinos på franskan och därefter med 90210 och nu tittar jag på Advokaterna för att fortbilda mig lite. För som man säger - journalister kan väldigt lite om väldigt mycket. Så det gäller att ta alla chanser som kommer att lära sig lite grann om någonting nytt!
fina söndagar.
Söndagar för mig är precis såhär - med goda vänner eller pojkvännen och out and about i solskenet, fantastiskt!
marie antoinette och jag - lova 20 år.
Lova har fyllt 20 år nyligen och det firades med maskerad hemma hos henne på Södermalm igår. Inte vilken maskerad som helst utan mer Phantom of the Opera och Marie Antoinette, med maskerade ögon med andra ord.
Sagt och gjort styrde jag ut mig i en bakelseklänning av vit spets från Judits och mask och begav mig hem till Lova för mingel och middag. Det var trångt, svettigt och fnissigt - precis så som det ska vara med andra ord.
Efter presentöppningen så vankades dans in på småtimmarna. Mer människor trillade in, både nya och gamla vänner och det var en jättetrevlig kväll! Men som alla vet så kan det gå ganska vilt till hemma hos Lova - extra vilt tycks jag ha varit då jag vaknade imorse med strumpbyxorna på under mina pyjamasbyxor och två stora stickor i ena foten, hah!
