love and death conquers all.
Kärleken övervinner allt. Love conquers all. En klassiker, så att säga. Igår såg jag en riktigt bra film - Sid and Nancy. Den handlar, så som namnet avslöjar, om Sid Vicious från Sex Pistols och Nancy Spungen. Lite kuriosa sådär är att Sid Vicious spelas av Gary Oldman som även spelar Sirius Black (en annan av mina favoriter) i Harry Potter-filmerna. Hur som helst, det var inte det jag ville ha sagt.
Jag är svag för kärlekshistorier, men det finns bara två typer av dem som jag tycker om. Den ena är alla tragiska kärlekshistorier som finns att berätta. Flickor och pojkar som älskar så hårt att någonting går sönder på vägen. Sid and Nancy var en sådan kärleksberättelse. Förlorade och bortappade Sid Vicious som inte riktigt kunde spela något instrument eller hålla en ton, utan var Sex Pistols. Johnny Rotten i alla ära, men utan Sid fanns inte själen i Sex Pistols. Och sedan förstås Nancy Spungen. Som jag har fruktansvärt svårt för. Hennes heroinberoende, hennes utbrott och schizofrena handlingar. Men självfallet faller jag pladask för deras kärlek till varandra. Hur kan man inte låta bli att hänföras av två människor som så blint klamrar sig fast i varandra när livet snurrar alldeles för fort förbi deras slutna ögonlock? En aning morbid blir kanske deras berättelse med självmordspakten, men jag faller (såklart) även för det.
Sedan tycker jag alldeles fruktansvärt mycket om lyckliga kärleksberättelser. Det finaste jag vet är att få höra om hur folk träffades i tonåren och sedan var lika lyckligt fnittriga tillsammans resten av livet. Hur de yttre omständigheterna inte spelade någon roll utan att man ändå höll varandra i handen, visste precis hur den andra ville ha sitt kaffe och kliade varandra i nacken, genom hela livet. Tyvärr är det sällan man stöter på den typen av kärlek idag, knappt ens i böcker eller på film. Men hoppet finns ändå kvar.
Den gemensamma nämnaren i båda berättelserna tror jag är att det bara finns en person som är rätt där ute. Det är fruktansvärt skrämmande och läskigt, såklart, men samtidigt ganska fint. För man får ändå tänka positivt, även om vänner berättar snyftande efter diverse uppbrott att deras ex-pojkvän verkligen var den rätte, så var han antagligen inte det, för då skulle inte allt ha slutat med massor av glassplitter och tårar. Själv vet jag såklart inte om det bara finns en person för alla eller inte, men den gemensamma nämnaren i det som jag tycker är så fint med kärlek är just så.
Jag är svag för kärlekshistorier, men det finns bara två typer av dem som jag tycker om. Den ena är alla tragiska kärlekshistorier som finns att berätta. Flickor och pojkar som älskar så hårt att någonting går sönder på vägen. Sid and Nancy var en sådan kärleksberättelse. Förlorade och bortappade Sid Vicious som inte riktigt kunde spela något instrument eller hålla en ton, utan var Sex Pistols. Johnny Rotten i alla ära, men utan Sid fanns inte själen i Sex Pistols. Och sedan förstås Nancy Spungen. Som jag har fruktansvärt svårt för. Hennes heroinberoende, hennes utbrott och schizofrena handlingar. Men självfallet faller jag pladask för deras kärlek till varandra. Hur kan man inte låta bli att hänföras av två människor som så blint klamrar sig fast i varandra när livet snurrar alldeles för fort förbi deras slutna ögonlock? En aning morbid blir kanske deras berättelse med självmordspakten, men jag faller (såklart) även för det.
Sedan tycker jag alldeles fruktansvärt mycket om lyckliga kärleksberättelser. Det finaste jag vet är att få höra om hur folk träffades i tonåren och sedan var lika lyckligt fnittriga tillsammans resten av livet. Hur de yttre omständigheterna inte spelade någon roll utan att man ändå höll varandra i handen, visste precis hur den andra ville ha sitt kaffe och kliade varandra i nacken, genom hela livet. Tyvärr är det sällan man stöter på den typen av kärlek idag, knappt ens i böcker eller på film. Men hoppet finns ändå kvar.
Den gemensamma nämnaren i båda berättelserna tror jag är att det bara finns en person som är rätt där ute. Det är fruktansvärt skrämmande och läskigt, såklart, men samtidigt ganska fint. För man får ändå tänka positivt, även om vänner berättar snyftande efter diverse uppbrott att deras ex-pojkvän verkligen var den rätte, så var han antagligen inte det, för då skulle inte allt ha slutat med massor av glassplitter och tårar. Själv vet jag såklart inte om det bara finns en person för alla eller inte, men den gemensamma nämnaren i det som jag tycker är så fint med kärlek är just så.
Kommentarer
Trackback