ISABELLE

Det finns mycket att säga, och kanske mycket att censurera men jag har i alla fall spenderat helgen i Linköping (pappas födelsestad) i förmån för MSU:s höstkonferens. Mycket politik med andra ord.
Jag har lyssnat på radikala förslag kring skolpolitik med Martin Paulette, diskuterat hurvidare vi behöver en stat tillsammans med André Assarsson, vi har drillats i retorik av Kenneth Vasquez och fått nya perspektiv på frihandel som Malin Petré lade fram. Det har även skvallrats med Lars Rådén och Niklas Wykman - även om vad som sades är hemligt. Och kanske köpts en drink i baren för mycket. Bara för att nämna litegrann. Jag trivdes bra i Linköping trots smärre incidenter som involverade jämtlänningar och nu är alla mina fördomar bekräftade, tyvärr. Sedan har andra personer från andra delar av Sverige visat sig krossa alla förutfattade meningar - så som att skåningar faktiskt är ett redigt folk. På det stora hela hade jag väldigt kul, men som vanligt är det skönt att komma hem!

Mmm.. idag är jag ledig! Och tur va väl det för enligt lillebror är det superkallt ute. Men jag ska dock inte göra roliga saker idag som att flanera på stan utan istället blir det plugg plugg plugg...

Igår fick jag ett smärre psykbryt över allt skolarbete men idag skiner solen igen på den mentala himmelen och inte ett moln går att se. Orsaken är att jag kom till skolan i tid till första lektionen, upptäckte att dagens enda lektion var idrott flera timmar senare men stannade ändå kvar och började ta tag i berget av arbeten. Idén till medieproduktionen finns nu nedpräntad, jag har förberett filosofiredovisningen och jag deltog tappert under fotbollen trots att jag är livrädd för allt flygande och Seth lyckades träffa mig med bollen det första han gjorde.
Sedan fick Katarina på litterära gestaltningen min dag att lysa ännu klarare då hon med ett litet pep-talk fick mig inspirerad till att fullfölja novelluppgiften och inte bara gå och dö under mitt duntäcke. Så nu har jag filat med min novell hela eftermiddagen. Till råga på allt är jag ledig imorgon har ännu mer tid att läsa historia och redigera religionskunskap. Så ibland är livet lättare att leva än annars!

Det självklara svaret är givetvis hjärnan - men ibland kan man tvivla. Jag har hållit mig från att blogga om att Riccardo Campogiani har avlidit till följd av fredagens händelse. Mina skäl är goda för jag tycker att det brukar kännas smaklöst att läsa om folks sorg i diverse bloggar, en massa RIP och liknande kursiverade texter då de allra flesta inte var mer en ytligt bekant med pojken. Men efter dagens alla diskussioner kan jag inte hålla mig.

Någon som förundrar mig och har fått tankeverksamheten att snurra är media och alla vuxna personers reaktion över händelsen. Finns det gatuvåld? Frågan har ställts många gånger och jag blir lika chockad varje gång. Svaret är så självklart. Jag har rört mig mycket runt om i Stockholm och (nästan) varje gång jag har besökt en hemmafest har det någon gång under kvällen brutit ut ett bråk/slagsmål/dispyt. Jag har sett det, och många som jag känner har hamnat mitt i allting, främst killar. Om man öppnar en dagstidning är det vanligt att läsa allt från en notis till ett dubbeluppslag kring ungdomsvåld. Jag är uppvuxen i en på ytan lugn villaförort men där det förekommer gatuvåld titt som tätt. Det är antagligen bara tur att ingen jag känner har drabbats svårt. Men jag kan inte förstå varför alla vuxna blir så chockade. Det är en mycket tragisk händelse som har inträffat men misstänkte ingen att det skulle ske för eller senare? Efter dödsmisshandeln på Kungsgatan sa man att det aldrig skulle få inträffa igen, men det gjorde det. Har ingen förutspått samhällsutvecklingen? Har ingen sett att det skulle komma att hända igen?

Det diskuteras mycket i skolan kring det här och krisgrupper finns på de allra flesta gymnasieskolor men mest pratas det bland eleverna. Ingen förstår de vuxnas chock, och ingen förstår gärningsmännens handlande. Det handlar om barn som slår ihjäl ett annat barn. Var någonstans gick det egentligen snett?
På fredag är det manifestation på Sergels torg som de allra flesta verkar veta. Själv ska jag försöka se till att möta upp MUF vid riksdagsbron för att delta. För att visa att det inte är okej med gatuvåld. För att visa att det krävs en förändring.

Jag önskar innerligt att jag var som alla andra som när det blev för jobbigt, och alldeles för mycket arbeten i skolan kunde sticka huvudet i sanden som en struts. Tyvärr har jag inte begåvats med den förmågan utan har en stor klump i magen såhär innan höstlovet för vi har så mycket att göra. Nu ska jag trösta mig med House och belgiska mandelkakor.

Suck vilken skoldag. Då jag är en latmask eller snarare att jag inte vill riskera att få ett psykbryt in public så avstod jag från idrotten då det gällde att jogga Djurgården runt och har helt enkelt mest vandrat omkring i skolan hela dagen. En liten avstickare till Mocco också där jag drack en chailatte i min ensamhet och filade på ett novellprojekt.

Idag är det lill-lördag och även om Heroes i TV-soffan lockar så ska jag ta och pallra mig iväg för att fortsätta att fira Sarahs 18årsdag(vecka). Det blir utgång för hela slanten. Synd att det infaller så olägligt bara för imorgon beger jag mig till Uppsala för att fira 1årsdag med pojkvännen och sedan åker vi till Djurås på fredag och jag hade gärna haft lite extra energi. So long!

Är du kittlig? litegrann.
Rädd för insekter? Ja, särskilt alla insekter som kommer flygande på sommaren.
Anser du att du är stark? relativt.

Idag fyller min pingla Sarah 18 år vilket ska firas - hela veckan. Men det mjukstartar ikväll med drinkar och stilettklackar på Clarion Hotel. Kir Royal för hela slanten med andra ord! För att helt bryta trenden tänker jag inte publicera någon gammal bild på henne nu utan försöka föreviga henne med kameran ikväll.

Skolan är allt som oftast meningslös. Sorgligt men sant men ibland så inträffar fullträffar som diskussionen kring lycka idag på religionskunskapen. Jag var halvsovande men det var först när jag hörde den sjunde idiotiska kommentaren kring lycka som jag ryckte till. Visst alla människor resonerar olika, bla bla bla vissa är materialistiska och andra inte, bla bla bla. Men jag resonerar mer såhär: lycka kan delas in i två grupper som kan kallas för den grundläggande lyckan och topparna. Man kan likna allt vid ett snöre. Den grundläggande lyckan får snöret att ligga rakt och består oftast av att man har hälsan i behåll, ekonomin flyter på och man har mat för dagen. Om man endast räknar detta som lycka så känns livet genast målat i gråa nyanser. Därför finns även topparna. Dessa kan bestå av allt möjligt. En trevlig middag, att man är nykär eller kanske en ny klänning. Det är topparna som får oss att sväva på moln och får oss att orka vidare. Grundlyckan bara finns där (hos de allra flesta av oss). Men det är självfallet bara så jag resonerar. Ett liv i avhållsamhet och ett försök att utplåna det existensiella lidandet är ingenting för mig.

Puh, nu måste jag plugga lite till innan det först blir balett och jazz på Kühlers och sedan drinkar!