ISABELLE

Okej, det är nästan löjligt hur lycklig jag är ibland. Den här helgen har innehållit ungefär allt jag vill och behöver och därför ler jag också extremt stort nu på söndagskvällen. Here we go:

I fredags fick jag libanesiska piroger och solsken i Humlegården med pojkvännen på lunchen. Efter jobbet så fick jag massage på Lilla SPA och efteråt fick jag frågan av min far om det var skönt med massage. Svar: Om man njuter av smärta, så var det underbart. Med andra ord så snyftade jag halvt om halvt när min rygg knådades men herregud vad skönt det kändes efteråt i mina stackars axlar. Hejdå knutor och sned nacke! Med lätta steg tog jag tåget till Uppsala för jättegod middag och sedan The Baader-Meinhof Complex på dvd. Klarar ni av andra språk än engelska och svenska på film så se se se!

Lördagen startade med att jag fiskade fram mitt presentkort på en Tacky and Trashy-day, som jag fick av min kära pojkvän i tjugoårspresent och efter en rejäl frukost så begav vi oss ut i morgonsolen. Vi åkte bil, vi åkte buss och vips satt vi på en färja till Åland. Jag som älskar hav och aldrig har varit i Finland blev såklart överlycklig. I sommarsolen satt vi ute på däck, drack öl, smakade spännande shots och skrattade åt alla trashiga människor som åker ut på de sju haven för att supa och handla billig sprit. Vi spelade bort en massa pengar på spelmaskiner och åt mat. Och solade lite till.
Det är ganska roligt att se vilka olika typer det finns av människor. Exempelvis; när jag och Chris klev på färjan så skyndade vi upp på soldäck, vi nästan sprang genom båten för att hinna få platser utomhus. När vi väl nådde soldäck, högst upp, så fann vi att det var tomt. Var höll då alla människor hus? Jo, köade vid tax free:n, till buffén och till baren. Notera också att majoriteten av båtbesökarna var lönnfeta, hade tribaltatueringar och anlände med tomma rullväskor, haha!

Vid 23-tiden var vi hemma i Uppsala igen efter att ha sett vuxna fjortisar trilla av bussar, försökt finta tulltjänstemän och skapat rabalder. Jag hade ont i magen av skratt och tusen nya fräknar på näsan och hade allt som allt en fantastisk dag!

Söndagen spenderades med sol i Uppsala och därefter mors dags med familjen här hemma, och nu väntar B&J's Jamaican Me Crazy.

Idag har jag drabbats av det som bäst beskrivs som the Fury (James Frey gott folk!). Det innebär att jag mest av allt vill lägga mig i sängen och låsa min sovrumsdörr och slippa komma ut under resten av dagen, tyvärr fungerar det sällan så. Idag spelar det alltså ingen roll för mitt humör att jag har min favoritklänning, nytvättat hår, är solbränd eller bär nya jackan med axelklaffar för jag är på ett fruktansvärt humör i alla fall. Jämt när the Fury inträffar så försöker jag kväva känslorna genom olika aktiviteter så som mat (Mc Donalds), shopping (H&M), destruktiva tillsatser (Marlboro) och träning (promenad). Jag kan erkänna att mina fatala försök att lindra situationen är ganska sorgliga och ger en fadd eftersmak i munnen.

Men jag har inget annat val än att ta mig i kragen för ikväll ska jag till Uppsala på studentskiva, något jag har sett fram emot, så det är bara att klistra på ett leende och hoppas att alla mörka känslor lämnar min omloppsbana under tågresan!

Igår dansade jag till afrikanska toner på Sats. Det är snart ett år sedan jag slutade dansa och jag saknar det väldigt ofta och väldigt mycket, men tiden och knäna går inte ihop längre. Sats danspass brukar vara skrattretande, det är aerobics med en massa omotiverade snurrar - men afropasset var faktiskt riktigt bra. Det var mycket slängande armar, snabba rörelser och skakande medelåldersrumpor i lokalen. Hur som helst så var det väldigt roligt att röra på sig. Idag är det däremot inte lika roligt för jag har enorm träningsvärk i nacke och rygg. Jag kunde knappt resa mig upp imorse och jag haltar fram dubbelvikt idag. Förhoppningsvis så lyckas jag lura med Joos till Spymlan (ja ja, det heter ju uppenbarligen Humlegården och ingenting annat) idag för lite vila i sommarsolen!

Förra onsdagen så kände jag och mina flickor att det var dags att dansa in sommaren så istället för tidig hemmakväll innan Djurås så satte vi på oss klackarna och begav oss till Snaps för rosévin och öl med Lova och Nicci innan jag, Joos och Vici begav oss till TIGHT på Spy Bar och dansade tills fötterna blödde. Någon gång när solen hade gått upp och fåglarna kvittrade så trillade jag ur en taxi. Och kvällen såg mest ut såhär:

Jag lever, jag är lycklig och omtumlad efter eskapader i Dalarna med vänner och bekanta. Nu håller ögonlocken på att trilla igen av sömnunderskott så nu ska jag sova sova sova, så hoppas jag att vi hörs imorgon med lite bilder!

Solsken och frukost på Petite France med mina vänner. Fantastiskt trevligt! Att gå iväg och äta dagens första måltid med vännerna är helt klart underskattat och Petite France är en av Stockholms små pärlor!

Solen skiner och mina ögonlock hänger någonstans i brösthöjd men jag är glad i alla fall. Det är fredag och gårdagen var trevlig. Idag anländer min karl till Stockholm och det ser ut att bli en väldigt trevlig helg!

I eftermiddags hann jag shoppa en tröja till min lillebror från MW for H&M och hänga lite med Jade. Därefter tränade jag mig helt skakig på Sats och nu sitter jag nyduschad hemma och ska strax slänga på mig lite kläder och bege mig in till stan för att dricka öl med Nöjesguiden!

En helt underbar helg startade med Baryshnikov och Ana Laguna på Dramaten. Det var hela kultursverige plus jag och mamma som tog den pampiga byggnaden i besittning. Föreställningen var helt underbar. Tre enastående solon där Baryshnikov bjöd på skratt och gjorde upp med sitt förflutna samt en duett. Jag måste säga att jag tycker att Ana Laguna briljerade i sitt solo och överglänste Baryshnikov. En parentes är att dansparet drog ner stående ovationer i tjugo (!) minuter efter föreställningens slut. Helt slut i armarna tog vi oss till East där jag och mamma firade med middag och ett par drinkar var.

Under lördagen flängde jag kors och tvärs över stan för att hämta upp macarons från Petite France. Väldigt mysigt café och bageri, där även Agnes jobbar. Resten av eftermiddagen ägnade jag till att baka muffins och försöka bemästra konsten i att göra cream cheese glasyr. Efter middagen trillade vännerna in för min något sena födelsedagscocktail. Vi drack hallonbellinis, åt sötsaker och skrattade in på småtimmarna. Jag fick även världens finaste presenter av mina vänner. En gammal utgåva av min all time favourite Borta med Vinden av Margaret Mitchell, finaste halsbanden och en supersöt ljusskål från Blås & Knåda. Jag tackar inte nej till presenter, men nu var jag helt lyrisk över paketen.

Söndagen spenderades i en bakfull skugga med Farao, delicatobollar och ett långt bad för att försöka likna en människa igen!

En novell som jag skrev för någon vecka sedan. Som vanligt spontant och utan korrekturläsning. Det finns inte så mycket att tolka eller analysera. Det är naivt, utnött och väldigt sött - ungefär så som ungdomen ska vara.

Det var en gång en förfärligt fin pojke med guldgula lockar och klargröna ögon som dansade in i en flickas medvetande. De var femton år gamla och hon träffade honom första gången på en dammig skolgård precis efter att all snö har smält och det börjar bli ljumma kvällar. Förläget skrapade flickan med sina trasiga tygskor i grushögarna och kikade under lugg mest hela tiden. Pojken med de guldiga lockarna balanserade på ett lågt räcke av smidesjärn och det doftade av liljekonvaljer i luften. Flickan stod med sina tjejkompisar i en klunga och pojkarna stod en bit bort. Egentligen var det inte kamrater men några av flickorna gick i samma högstadieskola som pojkarna och precis som det är i den åldern så var spänningen stämd. 
     Pojken med de guldiga lockarna tycktes inte ta någon notis om flickorna men den yngsta flickan med tygskorna tog mod till sig och promenerade fram till räcket och började själv balansera åt motsatt håll. Snart stod hon öga mot öga med pojken, över marken, och darrade så i knäna att hon trodde att hon skulle ramla ner.
- Du luktar precis som min gamla pojkvän, sa hon högt och tydligt med sin ljusa stämma och pojken spände de klargröna ögonen i henne och log snett.
Nu dör jag nog, tänkte flickan men målade ändå på sig sin modigaste min och log tillbaka innan hon hoppade ner från räcket och sprang tillbaka till sina vänner. Självklart fanns det inte någon gammal pojkvän, annat än fantasifoster men det behövde inte pojken med de guldiga lockarna veta än.

Det var svårt för flickan de nästkommande nätterna. Hon vaknade kallsvettig och vred in sig i sina pyjamasbyxor, för de gröna ögonen jagade henne i drömmarna. Hon tänkte att nu var det nog slut med henne, en livsfarlig sjukdom hade drabbat henne och hennes dagar var nog räknade. Allt som oftast brukade hon prata med sina vänner men plötsligt så drog hon sig undan allt mer och lyssnade på Morrissey i sin CD-freestyle och skrev "We are the pretty pretty thieves, and you're standing on our street" i sitt skrivblock och glömde helt bort att räkna matematiska tal eller lära sig engelskglosor. Hon lånade sin mammas läppstift i smyg och målade läpparna karmosinröda. 

En eftermiddag väntade hennes bästa vän på henne utanför skolan och skrattade högt när hon såg flickans molokna uppsyn.
- Är det pollen? Vårsjukan? Kärlekskramper i magen? frågade hon leende och smackade högt med sitt hubbabubba i munnen och drog flickan i armen.
Flickan hade aldrig tänkt på de ovanstående sjukdomarna men det var säkerligen pollen för hon svävade stundtals över marken och stundtals så rann det ur ögonvrån fast hon inte kände sig gråtfärdig.
     Flickorna gick armkrok in på Södermalms alla vindlande gator och gränder och hamnade så småningom vid Vita bergsparken. Nere på AH:s köpte de glass, alltid två kulor i bjärta färger och tre skedar var, bara för att den pastellfärgade plasten var så fin att titta på, innan de klättrade upp för trappan mot de vita bergen och landade i gröngräset. Flickorna låg på rygg och den yngsta flickan skrattade åt molnen som bildade ett zoo ovanför hennes huvud. Hon undrade om det verkligen var ensamt i rymden för alla luddiga björnar, vargar och giraffer kanske gjorde meteorerna sällskap där uppe i det okända.
     Plötsligt satte den äldre flickan sig upp och skrattade.
- Vad gör ni här? sa hon högt och den yngre flickan som måste ha dåsat av i solskenet öppnade ögonen och såg mötte ett par klargröna ögon och guldgula lockar.
- Äh, vem orkar sitta i ett klassrum när det är soligt ute? svarade en av pojkarna och puffade till pojken med de gula lockarna så att han snubblade omkull i gräset och landade bredvid den yngsta flickan.
- Hej, mumlade hon förläget och han rullade över på sidan så att han låg helt nära henne och hon kunde känna hans andetag mot hennes kind.
- Hej, svarade han och rörde lätt vid hennes utsträckta hand i gräset.
Det brände som eld.

Ungdomarna låg kvar i gröngräset hela eftermiddagen och långt in på kvällen, ända tills oroliga föräldrar började ringa och skicka sms för att höra var deras barn höll hus och meddela att middagen hade varit klar för länge sedan. Den yngsta flickan hade stängt av ljudet på sin mobiltelefon, för hon skulle ändå inte höra vad hennes mamma sa, för det brusade så högt i huvudet. Flickan kunde inte längre andas och tycktes glömma bort hur man pratade för hon kunde inte längre svara på tilltal. Istället låg hon på rygg i gräset, med blicken i skyn, och sina fingrar blygt sammanflätade med pojken med de gröna ögonen.
     Tillslut blev det kallt och de satte sig upp. Det var dags att gå hem, det var alltid dags att säga farväl. Den äldre flickan gjorde planer och snart var det klart att de alla fyra skulle ses på valborgsmässoafton. När den yngre flickan gick hem genom skymningen tänkte hon att hon nog skulle lyckas hålla sig vid liv, en vecka åtminstone, sedan kunde det kvitta om hon dog eller inte.

Inför valborg var det ett himla ståhej och prat om burköl och cigaretter. Någons äldre syskon kände någon som kände någon som kanske kunde köpa ett par burkar var till flickorna, men den yngsta flickan var väldigt osäker på om hon skulle kunna dricka någonting. Hon kunde med nöd och näppe äta längre, allting bara växte i munnen på henne och hon drack mest svartvinbärssaft nu och lyssnade mer på musiken i sin CD-freestyle.

Samma kväll tvingade flickans mamma på henne en miljon tjocka tröjor som skavde i halsen och långkalsonger under jeansen, för det var minsann inte varmt ute på kvällarna. Och så fort flickan hade kommit runt gathörnet så tog hon av sig alla tjocka tröjor utom en klargrön kofta. Långkalsongerna kom hon åt men tänkte att det säkert skulle fixa sig, plus att i hennes krassliga tillstånd var det säkert bäst att lyssna lite på vad mamma hade att säga. Hon ville i alla fall inte falla ner död upp och ner där i Ivar Los park.
     När flickorna kom dit hade de redan druckit varsin burk krusbärscider för att överleva fjärilarna i maggropen och parken var fylld av ungdomar som drack öl och grillade på små engångsgrillar. Det var inte en majbrasa som den yngsta flickan först hade trott men när hon kom dit så upptäckte hon att någon spelade Morrissey på en akustisk gitarr och allt kändes plötsligt rätt.
     Det var pojken med de guldiga lockarna som hittade henne först. Han hade sjömansrandig tröja på sig, precis som alla gånger hon sett honom tidigare, och log förläget emot henne. Först tog han en stor klunk ur burken han höll i handen och sedan slog han armarna om henne för att hälsa, och hon vacklade till. Han doftade av liljekonvaljer, tobak och förhoppningar och hon tänkte att det här var nog den bästa doften i hela världen.
     Efter något som kändes som minuter så insåg flickan att hennes väninna var borta men hon höll nu pojken med de gröna ögonen i handen så det spelade egentligen ingen roll. Tillsammans satt de hopkurade under en picknickfilt och åt grillkorvar som var kalla i mitten och brödet knastrade av smågrus. Det var kanske det bästa flickan hade ätit i världen. Runt omkring dem stojade ungdomarna, så som ungdomar gör när livsglädjen inte riktigt får plats i blodomloppet med alla hormoner och orosmoln, utan sipprar ut genom porerna och gör ett väldigt oväsen. Någon ramlade in i dem där de satt under filten och deras hår blev kladdigt av öl, samtidigt som de rullade ner för slänten mot det röda staketet som skilde dem från stupet och Söder Mälarstrand. Han hamnade ovanpå henne och hon slutade andas. De mjuka läpparna var mot hennes och hon blev helt yr i huvudet och tänkte att det måste nog ha varit av all krusbärscider och nikotin, men sedan slutade hon tänka helt. Pojkens fingrar rörde vid hennes käkben och hon drog in doften av hans guldiga lockar och smaken av den mjuka tungan. Det var nog trots allt såhär det kändes att dö och hamna i himmelen.

I sagorna så levde den yngsta flickan och pojken med de klargröna ögonen lyckliga för all framtid, eller åtminstone över sommaren. De låg på rygg i Vita bergsparken alla dagar, utom de dagar då de badade vid Långholmen. Fast två veckor så var de ifrån varandra. Pojken åkte till Gotland med sina föräldrar och flickan tvingades under protester ut till sitt landställe. Hon slog hans nummer på mobiltelefonen tills siffrorna var bortnötta, men han kunde nästan aldrig svara, för mottagningen på Fårö var begränsad. När hon satt och metade en kväll så trillade ett sms in i hennes inkorg och hon ryckte till så att hon nästan tappade telefonen i vattnet. Det är han, det måste vara han, upprepade hon som ett mantra när hon lyfte telefonen ur väskan. I smset stod det "Vill du vara min?". Hon skrattade högt, för nu hade hon en pojkvän med guldiga lockar och klargröna ögon.

Sedan kom hösten och flickan och pojken blev upptagna med andra saker. Det började krypa i armar och ben på flickan och hon sprang ofta upp och ner för backarna där hon bodde för att få känslan att försvinna. Pojken dök allt oftare upp hemma hos henne efter att hon glömt bort att de skulle ses vid Nytorget eller på ett närliggande café. Han hade nästan alltid med sig kladdiga vaniljbullar inlindade i servetter som han köpt i skolkafeterian, men flickan mest petade i vetebullarna. Det var som myggbett som aldrig riktigt försvann, utan bara växte sig större när man kliade och blev blodig under naglarna. Hon rev sönder huden om natten tills en dag då hon insåg att hon aldrig lyssnade på Morrissey längre och hade slutat dricka svartvinbärssaft. Istället började hon röka cigaretter, Marlboros eftersom han rökte LM. Hon gick inte längre till skejtrampen vid Medborgarplatsen där han brukade vara utan satt i Bofilsbåge med sina tjejkompisar och läste skvallertidningar och pratade om gymnasiet. Ibland stängde hon av mobiltelefonen om kvällarna för att slippa prata i telefonen och sista gången pojken med de guldiga lockarna kom hem till henne så släckte hon alla lampor i huset och gömde sig under sängöverkastet och hoppades att ringklockan skulle sluta ljuda snart.

De sågs vid Medborgarplatsen och han rökte cigarett efter cigarett medan de promenerade mot Ersta sjukhus och hamnade på en parkbänk.
- Det är över nu, eller hur? Han vände inte sina klargröna ögon emot henne och hon drog in mer nikotin i lungorna för att slippa känna hur det kändes att kvävas.
Sedan grät de båda två, utan att titta på varandra, i timmar. Hon grät hjärtskärande och skakande och pojken med de guldgula lockarna kippade efter andan. Hon sa att hon älskade honom men kände sig inte sjuk längre. Han sa att han hade försökt släppa henne, för flera veckor sedan, men alla känslor bara ramlade ner från hatthyllan igen. Flickan sa att han var tvungen att packa ihop alla känslor och lägga upp lådan på vinden, eller kanske kasta ut allt genom fönstret. Pojken tyckte inte om miljöförstöring och ingen skulle behöva råka ut för allt. De grät mer, tills allt bara var tomt och tyst omkring henne. Flickan tänkte, det var nog bra att de satt vid ett sjukhus så pojken kunde gå och be om att få sitt hjärta hopklistrat igen. När hon kom hem så satte hon på en skiva med The Libertines och strök alla rader med Morrissey ur sina skrivhäften. 

Det är ingen mening med att försöka ljuga för mig, hitta på eller föra mig bakom ljuset. Jag ser nästan alltid igenom alla bortförklaringar, tankar bakom ord och röstlägen. Jag hör skrattet som är ett snäpp för ljust, de käcka flosklerna och vet ändå. Jag märker hur din konstpaus är en halv sekund för lång för att ge den effekt du försöker skapa, oh och jag vet att du ljuger. Jag ser hur du tittar på klockan varje gång jag nämner något jobbigt men hur du lutar dig framåt för att försöka distrahera mig. Förhoppningsvis tar det mig långt, en dag, i alla fall. Just nu skrattar jag ikapp med alla som försöker dölja och memorerar alla grimaser och gester. Det handlar inte om någon speciell, utan så många i min närhet. Självklart finns det andra som är fantastiskt duktiga på att maskera sina känslor, och som kan läsa mig som en öppen bok. Det är alltid så, någon som är vassare och skarpare. Jag har tänkt mycket på det här under de senaste dagarna och jag vet inte, det känns som om det kan bli något av det.

Så vad har hänt sedan senast vi hördes? Ganska mycket.

I onsdags var det klackarna på och en smärre kamp med locktången innan jag mötte Empan, Vici och Fabi på Vapiano för scampipasta, death by chocolate och rödvin innan vi tillsammans tog oss bort till Jades studentskiva. Då hedersgästen saknades i sammanhanget så fann vi oss istället uppe i en sky bar där vi drack hallonmojitos innan det blev en relativt tidig hemgång.

För dagen efter var det Valborg och jag tillsammans med Vici svidade om till panamahatt och shorts och satte oss på tåget mot soliga Uppsala. Vi trängdes i Ekonomikum med tusentals studenter och drack öl in på eftermiddagen. Efter en smärre katastrof då min väska, innehållandes mina Chanelörhängen, glasögon, enda jobbbyxor och allt mitt smink, försvann, så grillade vi hemma hos David och tittade på fyrverkerier. In på småtimmarna trillade Uppsalaresenärerna Kevin och Joos in hos Chris för thé och småprat.

Resten av helgen spenderades med att springa hos polisen, fundera över hittelön och annat mindre roligt. Men jag hann även med att skaffa nya fräknar ute i solen, äta så pass mycket mat att jag nästan storknade och spela Theme Park Inc, haha! Så förutom att jag sörjer mina förlorade ting, så hämtade helgen upp sig och till slut så blev allting ganska bra ändå.