ISABELLE

Det är ingen mening med att försöka ljuga för mig, hitta på eller föra mig bakom ljuset. Jag ser nästan alltid igenom alla bortförklaringar, tankar bakom ord och röstlägen. Jag hör skrattet som är ett snäpp för ljust, de käcka flosklerna och vet ändå. Jag märker hur din konstpaus är en halv sekund för lång för att ge den effekt du försöker skapa, oh och jag vet att du ljuger. Jag ser hur du tittar på klockan varje gång jag nämner något jobbigt men hur du lutar dig framåt för att försöka distrahera mig. Förhoppningsvis tar det mig långt, en dag, i alla fall. Just nu skrattar jag ikapp med alla som försöker dölja och memorerar alla grimaser och gester. Det handlar inte om någon speciell, utan så många i min närhet. Självklart finns det andra som är fantastiskt duktiga på att maskera sina känslor, och som kan läsa mig som en öppen bok. Det är alltid så, någon som är vassare och skarpare. Jag har tänkt mycket på det här under de senaste dagarna och jag vet inte, det känns som om det kan bli något av det.