ISABELLE

Idag har jag lyssnat på Bob Dylan hela dagen. Det kan ha att göra med att jag läste halva Dylan-biografin igår på resan hem till Paris, eller för att jag känner mig allmänt förvirrad inför framtiden. Jag längtar inte till studenten. Jag är nog en av de få som inte ser fram emot morgondagens mösspåtagning. Jag vill inte ta studenten nu. Jag vågar nog inte ta studenten egentligen, för jag gillar det som är så säkert och tryggt med Östra Real. Så därför lyssnar jag på Bob Dylan.

Det är konstigt egentligen hur musik kan förklara precis vad jag känner. Det är så med all konst för mig. Vissa saker träffar rakt in i hjärtat. Thåström är min ständiga följeslagare genom livet. Alltid i min playlist och ett tiotal dammiga plattor på rummet. Men den mörkhåriga Rågsved-legenden passar inte i solskenet på samma sätt som Dylan. Min Bob Dylan. För ja, jag gillar inte biografins Bob Dylan. Den egendomliga person som inte verkar tycka om kvalité på musik. Inte verkar tycka om att stå på scenen utan bara slår bakut. Den Dylan som är otrogen mot sina älskade kvinnor. Den Dylan med sina djupreligiösa värderingar. Jag är egentligen precis tvärt om. Men min Dylan. Den som jag har konstruerat i min fantasi tycker jag mycket om. Den lockiga, spensliga pojken med gitarren i Greenwich Village i sina ungdomsår. Den Dylan som skriver fantastisk poesi. Den sårbara, känsliga Dylan.

Jag tror att jag ofta gör så. Väljer att plocka bita ur sanningen och pussla ihop dem till något eget. Det är mycket jag ogillar med verkligheten men bakom min datorskärm med en kopp thé och musik i öronen älskar jag att skriva om den verklighet som är min. Nu ska jag stänga locket på min laptop och gå ut i solskenet med min hjälte och låta mig bli räddad igen.

Så var man hemma från romantikens huvudstad igen. Jag och mamma mötte inte våren i Paris utan sommaren. +23 och solsken, koftan på armen och rosenglassar mest hela tiden. Nu väntar så mycket annat än just bloggande så jag bjuder på en bild så länge så kommer en rapport senare. Puss!

Varje år när solen tittar fram så försvinner all moral och självbehärskning. Det är okej att skolka, äta tio ton glass och bara ligga och lata sig hela dagarna. Jag har annars en väldigt stark självkontrollerande sida, tror jag. Jag går upp på morgonen i tid, kommer aldrig för sent, äter relativt nyttigt och tränar. Nu å andra sidan tar jag sovmorgon titt som tätt, glömmer bort mitt rökförbud, äter alldeles för mycket glass och struntar i läxorna. Men det kanske är så det ska vara? Med mina Wayfarers på näsan och en tygpåse med det allra viktigaste (typ pengar, läppglans, iPod och en Dylan-biografi) är jag redo att inta våren.

Nu å andra sidan sitter jag och försöker panikplugga lite. Ikväll är det Vicis skiva med temat Filmstjärnor och imorgon sticker jag till Paris. Men jag tror jag hinner klämma in ett blogginlägg imorgon innan jag sitter i Marais och sippar café au lait!

Nu är det inte många dagar kvar innan jag landar i Paris. Sitter och letar efter olika butiker att besöka och caféer att äta på. Självklart kommer jag besöka Café de Flore, så mycket som jag babblat om Simone och Sartre. Annars gapar agendan ganska tom. Vi ska leva Parisliv och mestadels strosa runt tror jag. Dricka kaffe och njuta på uteserveringar. Versailles blir det en dag också. Det ska bli underbart. Min absoluta favoritstad i världen (efter Stockholm) och fyra dagars ledighet. Om ni har några tips är det bara att kommentera!

Det var en fin helg. I fredags blev jag med skinnjacka och sedan åt vi mjukglass i solen och hade det trevligt. Livet blir helt enkelt så mycket lättare på våren. Kvällen spenderades med granatäpplen och filmen "Min vänstra fot" från 1989. Moster min tyckte att det var en kul idé att ge mig kritikerrosade filmer från mitt födelseår. Det tyckte jag med. I lördags jobbade jag och intervjuade Birgit Sawyer. Väldigt trevligt och lärorikt måste jag säga. Idag har jag åkt från Uppsala till Stockholm, ätit glass i solen med Vici och letat rätt på en 60-talsklänning inför morgondagens skiva. Det var en riktigt fin helg även om orden inte räcker till för att beskriva hur varm i maggropen jag känner mig.

Igår var det dags för min något försenade 19års drink. Redan vid 20-tiden droppade folket in med blommor och presenter. Chris blandade drinkar och muddlade myntablad och lime tills armarna värkte. Jag sippade mojitos och skrattade. Gästerna åt sushi, vårrullar och wasabinötter. Det var väldigt trevligt och jag fick många fina presenter. Sedan tog vi vårt pick och pack och rullade iväg mot stan. Där väntade Ace och dans. Och vi dansade och dansade och dansade lite till. När det spelas Familjen, TTA, Håkan Hellström och andra godingar är det svårt att stå still. Sedan när fötterna värkte fram emot stängningsdags hamnade vi på McDonalds.

Det var en väldigt trevlig kväll men idag mår jag som jag förtjänar. Inte det minsta bakfull men jag har ont i varenda kroppsdel. Det känns som om jag varit i slagsmål och sedan blivit överkörd av en pansarvagn ett par gånger. Så går det när man dansar som om det inte fanns någon morgondag!

Ps. Kvällens coolaste måste ha varit Arman med sin pipa. Hur tufft är inte det?

Andrea höll ett fantastiskt tal igår på svenskan kring hur konsumtion ersatt religion i dagens samhälle. Alla metaforer, hur hon lekte med språket och budskapet var alldeles mitt i prick. Men framför allt fick det mig att tänka över mitt eget konsumtionsmönster. Hur jag shoppar och vad jag shoppar går helt i vågor. Som nu, när jag är stressad och måste plugga hela tiden, är jag grovt shoppingsugen. Jag vill helst fingra på alla fina plagg och sedan sitta på tunnelbanan hem med alla mina tunga kassar och vakna med träningsvärk i armarna dagen efter. Vad jag köper är mindre viktigt. Jag vill ha fina underkläder, linnen, t-shirts och klänningar. Det som är noterbart är att när jag väl inhandlat allt det jag vill ha för stunden så infinner sig känslan av noll inspiration. När jag ska matcha kläder på morgonen suckar jag högljutt och använder mina nyinköpta plagg konstant. För att sedan nästa veckan tröttna på det jag köpt. Å andra sidan. När jag är nöjd med livet och stöter på lagom utmaningar så är jag inte sugen på att shoppa. Jag strosar i butiker och inser att jag redan har allt jag vill ha. Min egen garderob hemma utgör då en stor inspirationskälla och jag kommer på nya, spännande kombinationer hela tiden.

Ni kan säkert gissa att jag är enormt shoppingsugen just nu. Men ikväll är det modevisning och Lova mumlade något om att man kan beställa kläder där. Oh, det skulle inte sitta fel med något nytt.

Nu i studenttider är det många som börjar blicka framåt. Vänner med storslagna planer som ska ut i världen med sin resväska och ett öppet sinne. Vänner som ska jobba, flytta, resa men framför allt leva. Kvar finns vi andra som blir lämnade här hemma i Stockholm. Vi realister som ska jobba först, kanske läsa någon strökurs på universitetet och sedan förhoppningsvis prova på vingarna ute i världen. Kvarlämnade blir även alla kärlekar. Stockholm kommer dränkas av brustna hjärtan till hösten.

Många av mina vänner har planer eller har partners med storslagna planer. Även om alla dessa planer kanske inte går i lås så är det många som omprioriterar sina liv just nu. Ensam är stark och med ett extrabagage på ryggen kommer man inte långt. Vad ska man ha kärleken till när man kan leva livet? Det känns som om just den frågan är någon allmän uppfattning just nu och det skrämmer mig. Alla som ska lämna kvar sina partners och flytta. Kanske inte inom Sveriges gränser, kanske till världens ände. Men det är skrämmande hur alla utan vidare axelryckning klipper banden med den där speciella och sedan sticker iväg. Vad hände med ett skyddsnät? Vad hände med att kämpa tills tårarna sinat och då kämpa lite till? Jag måste säga att det är läskigt och att jag inte vill bli lämnad, ensam i Stockholm i höst.

Foto: Hedi Slimane

Nu sticker jag in till stan för att fixa med mitt projektarbete. Sedan blir det dans. Jag hoppas innerligt att dagen snart vänder och blir lite bättre. Det är så tråkigt med dagar då allt går fel. Undertiden kan ni roa er med att tjuvkika på underbart snygga Kate Moss.

Men åh, idag går allt bara fel. Min vattenflaska sprayade ner mig på tunnelbanan. Axelremmen på min Miu Miu har gått sönder utan att jag riktigt vet hur det gick till. Min kamera är borta (men antagligen i Uppsala) och tunnelbanan jag satt på när jag skulle åka hem togs ur traffik. Min dag har verkligen inte börjat bra och jag har tusen saker att göra idag. Suck.

Uppdatering: MyTheresa (där jag köpte väskan) har åtminstone förstaklassig service. Jag får skicka tillbaka väskan och få den lagad, alternativt få en ny. Problemet är bara att det tar 4-6 veckor. Men tummen upp för att de ringde från Frankfurt ca. 10 minuter efter att jag mailade.

Vi hade en intressant (men uttjatad) diskussion i klassen i torsdags under psykologilektionen. Temat var makt. Den tes som nästan alla tycktes bedriva var att man är ond om man för att komma åt sin makt har "klivit över lik". Drivs man av ett begär att klättra upp i toppen och råkar putta ner andra från sina grenar när man kravlar upp för barken så är man ond. I och med att man är ond så kan man bara utföra onda ting med sin makt. Eller? Precis som vanligt tog diskussionen en obehaglig vänstervridning och de onda blev snart egocentriska kapitalister. Jag undrade precis som vanligt när mina klasskamrater skulle inse att kapitalister inte är djävulens sändebud.

Är man då alltid ond för att man har makt? Kan man bara göra onda ting med sin makt? Jag funderade mycket på frågan efter lektionens slut. Låt säga att vi är en grupp människor som börjar på det nedersta trappsteget inom ett visst yrke. Tillsammans sliter vi dagarna i ända tills vi blir informerade om att det finns en ledig plats på trappsteget ovanför oss. Vi börjar knuffas och dra varandra i håret, allt för att kunna ta sig upp ett trappsteg. Drivna av makt, en bättre lön eller roligare arbetsuppgifter. Det är bara en av oss som kommer kunna ta oss upp helskinnad på trappstegets avsats. Alla de andra som har kämpat med/mot mig kommer att falla ner och skada sig i processen. Precis såhär kommer det att fortsätta. Den som är bäst lämpad för arbetsuppgiften kommer att få den. Åtminstonde i ett drömsamhälle. Sedan drivs många av korruption, fördomar och omoraliskt tänkande. Det går inte att komma ifrån.

Låt säga att jag tog mig upp för hela trappan. Tillslut står jag högst upp och blickar ner över alla medarbetare. Jag har kämpat hårt. Förutom att säkerligen studerat många år så har jag jobbat över nästan varje kväll, fått bortprioritera vänner och familj och antagligen mina privata intressen. Men jag står där uppe och är nöjd med det jag har åstadkommit. Är jag då automatiskt ond? Jag har säkert trampat på människor när vi alla försökte häva oss upp över kanten. Jag har säkert sårat vänner och familj när jag återigen missat en födelsedag för att det var kris på kontoret. Jag anser inte att man är ond för det. Jag anser att man är målmedveten. Även om jag har sårat många i min kamp för att klättra upp för trappan så kan jag göra någonting gott när jag väl står där. Det som antagligen drivit mig under processen har varit att jag tror på förändring. Jag vet hur jag vill att företaget ska skötas och hur allt ska bli bättre. Nu är det äntligen min tur att göra någonting gott.

Självklart kan folk välja att anse mig som djävulens sändebud. Din äckliga kapitalist. Men bara för att jag stävar åt höger när det kommer till politik så betyder det inte att jag inte bryr mig om mina medmänniskor eller samhället. Jag bryr mig mycket, kanske för mycket. Men i vissas ögon kommer jag säkert att ses som en ond människa. Som Stefan sa till vår klass: "Konstnärer borde inte få ha barn." Jag kanske aldrig borde få ha barn. Jag vet inte och jag är för ung för att veta.

För att avsluta lite käckt så vill jag att alla ska tänka på den gode samariten Martin Luther King. För visst ansågs den mörkhyade mannen med en så stark dröm vara god? Samma goda man som bedrog sin fru konstant. Vad visar det oss? Även solen har sina fläckar.

Om ni inte vet vad ni ska göra den 10 april kommer jag här med ett tips. Märket Stay Free håller modevisning på Café String på Södermalm i Stockholm. För er som inte är bekanta med märket så kan jag berätta att Stay Free är ett av de mest innovativa och spännande märkena på den svenska modescenen för oetablerade designers. Det är ungdomligt, urbant och kaxigt. Jag fick själv ett linne från märket förra året i födelsedagspresent. För mer information och läckra bilder, besök hemsidan stayfreedesign.se

(detta inlägg är skrivet igår)

Vilken fasansfull dag! Och jag menar det verkligen. Jag vet att jag generellt är en mycket gnällig person. Jag mår bra av att gnälla och gör det ofta (men på ett ganska charmigt vis, inbillar jag mig) men idag så var det så pass hemskt att jag bara måste gnälla igen.

Jag vaknade taggad på livet. Det var soligt, jag var lite småbrun efter Åre och min fina promenad med Josefine i Sjöstaden söndags. Projektarbetet var helt klart att skickas iväg till tryckeri efter all hjälp jag fick av My i söndags. Den flickan är en ängel. Jag fick även lite extra sovmorgon för att jag skulle till läkaren. Just det, ortopeden. Jag har länge haft problem med mina knän och efter att ha fått slussas runt i olika vårdköer var det äntligen min tid. Så kul jag hade där sen. Ortopeden var av konservativ typ som inte uppmuntrade till träning utan helt enkelt meddelade att det var slut på min framtid som dansös och att mina knän var kaputt för alltid. Medfött fel och nu fick jag spendera resten av mitt liv på soffan. Det där med att ligga på latsidan har aldrig varit min grej så jag fällde ett par tårar och svor att jag minsann skulle gå till en sjukgymnast.

På väg till skolan var det ganska fint. Jag gick från Norrmalm med Dylan i hörlurarna och mina nya Wayfarers på näsan. Det var soligt och fint. På lunchen åt jag sushi med Sarah och Lova och snackade skit. Sådant är alltid uppskattat. Därefter brakade helvetet lös ännu en gång. Jag hade precis kommit förbi mitt drama med ortopeden när nästa bröt ut. Ytterligare en storm åkallad av min religionskunskapslärare. Som vanligt gick jag därifrån tillplattad. Men ilskan växte och jag mailade iväg en orkan till min kontaktlärare. Nu mår jag bättre.

Ikväll blir det dans (till ortopeden och mina knäns glädje) och imorgon blir det råplugg hela dagen. So long!

Det här inte så mycket av en modeblogg och kommer nog aldrig riktigt bli. Men jag har köpt tre nya fina klänningar och eftersom majoriteten av mina vänner faktiskt tittar in här, så kan jag visa upp dem med gott samvete!






.