måndag
(detta inlägg är skrivet igår)
Vilken fasansfull dag! Och jag menar det verkligen. Jag vet att jag generellt är en mycket gnällig person. Jag mår bra av att gnälla och gör det ofta (men på ett ganska charmigt vis, inbillar jag mig) men idag så var det så pass hemskt att jag bara måste gnälla igen.
Jag vaknade taggad på livet. Det var soligt, jag var lite småbrun efter Åre och min fina promenad med Josefine i Sjöstaden söndags. Projektarbetet var helt klart att skickas iväg till tryckeri efter all hjälp jag fick av My i söndags. Den flickan är en ängel. Jag fick även lite extra sovmorgon för att jag skulle till läkaren. Just det, ortopeden. Jag har länge haft problem med mina knän och efter att ha fått slussas runt i olika vårdköer var det äntligen min tid. Så kul jag hade där sen. Ortopeden var av konservativ typ som inte uppmuntrade till träning utan helt enkelt meddelade att det var slut på min framtid som dansös och att mina knän var kaputt för alltid. Medfött fel och nu fick jag spendera resten av mitt liv på soffan. Det där med att ligga på latsidan har aldrig varit min grej så jag fällde ett par tårar och svor att jag minsann skulle gå till en sjukgymnast.
På väg till skolan var det ganska fint. Jag gick från Norrmalm med Dylan i hörlurarna och mina nya Wayfarers på näsan. Det var soligt och fint. På lunchen åt jag sushi med Sarah och Lova och snackade skit. Sådant är alltid uppskattat. Därefter brakade helvetet lös ännu en gång. Jag hade precis kommit förbi mitt drama med ortopeden när nästa bröt ut. Ytterligare en storm åkallad av min religionskunskapslärare. Som vanligt gick jag därifrån tillplattad. Men ilskan växte och jag mailade iväg en orkan till min kontaktlärare. Nu mår jag bättre.
Ikväll blir det dans (till ortopeden och mina knäns glädje) och imorgon blir det råplugg hela dagen. So long!