dylan, my hero, my savior
Idag har jag lyssnat på Bob Dylan hela dagen. Det kan ha att göra med att jag läste halva Dylan-biografin igår på resan hem till Paris, eller för att jag känner mig allmänt förvirrad inför framtiden. Jag längtar inte till studenten. Jag är nog en av de få som inte ser fram emot morgondagens mösspåtagning. Jag vill inte ta studenten nu. Jag vågar nog inte ta studenten egentligen, för jag gillar det som är så säkert och tryggt med Östra Real. Så därför lyssnar jag på Bob Dylan.
Det är konstigt egentligen hur musik kan förklara precis vad jag känner. Det är så med all konst för mig. Vissa saker träffar rakt in i hjärtat. Thåström är min ständiga följeslagare genom livet. Alltid i min playlist och ett tiotal dammiga plattor på rummet. Men den mörkhåriga Rågsved-legenden passar inte i solskenet på samma sätt som Dylan. Min Bob Dylan. För ja, jag gillar inte biografins Bob Dylan. Den egendomliga person som inte verkar tycka om kvalité på musik. Inte verkar tycka om att stå på scenen utan bara slår bakut. Den Dylan som är otrogen mot sina älskade kvinnor. Den Dylan med sina djupreligiösa värderingar. Jag är egentligen precis tvärt om. Men min Dylan. Den som jag har konstruerat i min fantasi tycker jag mycket om. Den lockiga, spensliga pojken med gitarren i Greenwich Village i sina ungdomsår. Den Dylan som skriver fantastisk poesi. Den sårbara, känsliga Dylan.
Jag tror att jag ofta gör så. Väljer att plocka bita ur sanningen och pussla ihop dem till något eget. Det är mycket jag ogillar med verkligheten men bakom min datorskärm med en kopp thé och musik i öronen älskar jag att skriva om den verklighet som är min. Nu ska jag stänga locket på min laptop och gå ut i solskenet med min hjälte och låta mig bli räddad igen.