ISABELLE

Sitter och lyssnar på Sara av Bob Dylan och kan inte låta bli att känna hur söndagsmörkret tränger sig på. Jag saknar redan helgen och dess flärd. Alla tunga tankar kring veckan närmar sig. Det irriterande faktum att jag känner mig sviken bättrar inte heller på mitt sinne. Det går inte att komma ifrån att det är söndag och det tynger alltid ner. Sedan förbannar jag mig själv för att jag ibland kan vara så naiv. Eller kanske inte. Jag vet inte. Jag har alltid varit en realist (med rosa fluffiga drömmar, precis som alla andra) men jag tror alltid för gott om folk. Tills den dag då jag bara får en kopplingston i örat när jag försöker kommunicera och någon som vänder ryggen åt mig. Allt det här låter så mycket mer dramatiskt än vad det egentligen är. Det är ingenting alls.

Igår höll mitt hjärta på att brista på bordet. Jag fick höra en sådan ledsam mening att det fortfarande gör lite ont i hjärtat. Jag har blivit en riktig mjukis på senare år. Snyftar åt allt och känner hur hjärtat brister till höger och vänster. Eller så har jag bara blivit bättre på att överdriva.
 
"Det var så jävla fint, vi bara höll varandra i handen"