kärlek och framtid
Nu i studenttider är det många som börjar blicka framåt. Vänner med storslagna planer som ska ut i världen med sin resväska och ett öppet sinne. Vänner som ska jobba, flytta, resa men framför allt leva. Kvar finns vi andra som blir lämnade här hemma i Stockholm. Vi realister som ska jobba först, kanske läsa någon strökurs på universitetet och sedan förhoppningsvis prova på vingarna ute i världen. Kvarlämnade blir även alla kärlekar. Stockholm kommer dränkas av brustna hjärtan till hösten.
Många av mina vänner har planer eller har partners med storslagna planer. Även om alla dessa planer kanske inte går i lås så är det många som omprioriterar sina liv just nu. Ensam är stark och med ett extrabagage på ryggen kommer man inte långt. Vad ska man ha kärleken till när man kan leva livet? Det känns som om just den frågan är någon allmän uppfattning just nu och det skrämmer mig. Alla som ska lämna kvar sina partners och flytta. Kanske inte inom Sveriges gränser, kanske till världens ände. Men det är skrämmande hur alla utan vidare axelryckning klipper banden med den där speciella och sedan sticker iväg. Vad hände med ett skyddsnät? Vad hände med att kämpa tills tårarna sinat och då kämpa lite till? Jag måste säga att det är läskigt och att jag inte vill bli lämnad, ensam i Stockholm i höst.
Jag tror det blir svårt för alla kärlekar nu när livet börjar "på riktigt". Det är lätt att vara hemma i sin egna bubbla och älska varandra. Men när man kommer till en punkt där man ska välja vilken väg man vill ta i framtiden tror jag inte att man ska låta sig själv hållas tillbaka, inte ens av den man älskar... Se bara på mig, jag blev krigsfru och det måste man ändå unna den man är kär i. Puss!
Emelie: jag vet, men det är bara så sorgligt och skrämmande. Alla ska iväg och kvar blir jag, typ.
Glöm inte mig!
Skönt att vara den som följer sin dröm, tråkigt att bli den som blev lämnad kvar. Bra inlägg och bra ämne för övrigt. :)
Emelie: precis så känner jag också, och tack!