ISABELLE

Vi hade en intressant (men uttjatad) diskussion i klassen i torsdags under psykologilektionen. Temat var makt. Den tes som nästan alla tycktes bedriva var att man är ond om man för att komma åt sin makt har "klivit över lik". Drivs man av ett begär att klättra upp i toppen och råkar putta ner andra från sina grenar när man kravlar upp för barken så är man ond. I och med att man är ond så kan man bara utföra onda ting med sin makt. Eller? Precis som vanligt tog diskussionen en obehaglig vänstervridning och de onda blev snart egocentriska kapitalister. Jag undrade precis som vanligt när mina klasskamrater skulle inse att kapitalister inte är djävulens sändebud.

Är man då alltid ond för att man har makt? Kan man bara göra onda ting med sin makt? Jag funderade mycket på frågan efter lektionens slut. Låt säga att vi är en grupp människor som börjar på det nedersta trappsteget inom ett visst yrke. Tillsammans sliter vi dagarna i ända tills vi blir informerade om att det finns en ledig plats på trappsteget ovanför oss. Vi börjar knuffas och dra varandra i håret, allt för att kunna ta sig upp ett trappsteg. Drivna av makt, en bättre lön eller roligare arbetsuppgifter. Det är bara en av oss som kommer kunna ta oss upp helskinnad på trappstegets avsats. Alla de andra som har kämpat med/mot mig kommer att falla ner och skada sig i processen. Precis såhär kommer det att fortsätta. Den som är bäst lämpad för arbetsuppgiften kommer att få den. Åtminstonde i ett drömsamhälle. Sedan drivs många av korruption, fördomar och omoraliskt tänkande. Det går inte att komma ifrån.

Låt säga att jag tog mig upp för hela trappan. Tillslut står jag högst upp och blickar ner över alla medarbetare. Jag har kämpat hårt. Förutom att säkerligen studerat många år så har jag jobbat över nästan varje kväll, fått bortprioritera vänner och familj och antagligen mina privata intressen. Men jag står där uppe och är nöjd med det jag har åstadkommit. Är jag då automatiskt ond? Jag har säkert trampat på människor när vi alla försökte häva oss upp över kanten. Jag har säkert sårat vänner och familj när jag återigen missat en födelsedag för att det var kris på kontoret. Jag anser inte att man är ond för det. Jag anser att man är målmedveten. Även om jag har sårat många i min kamp för att klättra upp för trappan så kan jag göra någonting gott när jag väl står där. Det som antagligen drivit mig under processen har varit att jag tror på förändring. Jag vet hur jag vill att företaget ska skötas och hur allt ska bli bättre. Nu är det äntligen min tur att göra någonting gott.

Självklart kan folk välja att anse mig som djävulens sändebud. Din äckliga kapitalist. Men bara för att jag stävar åt höger när det kommer till politik så betyder det inte att jag inte bryr mig om mina medmänniskor eller samhället. Jag bryr mig mycket, kanske för mycket. Men i vissas ögon kommer jag säkert att ses som en ond människa. Som Stefan sa till vår klass: "Konstnärer borde inte få ha barn." Jag kanske aldrig borde få ha barn. Jag vet inte och jag är för ung för att veta.

För att avsluta lite käckt så vill jag att alla ska tänka på den gode samariten Martin Luther King. För visst ansågs den mörkhyade mannen med en så stark dröm vara god? Samma goda man som bedrog sin fru konstant. Vad visar det oss? Även solen har sina fläckar.