ISABELLE

En novell som jag skrev för någon vecka sedan. Som vanligt spontant och utan korrekturläsning. Det finns inte så mycket att tolka eller analysera. Det är naivt, utnött och väldigt sött - ungefär så som ungdomen ska vara.

Det var en gång en förfärligt fin pojke med guldgula lockar och klargröna ögon som dansade in i en flickas medvetande. De var femton år gamla och hon träffade honom första gången på en dammig skolgård precis efter att all snö har smält och det börjar bli ljumma kvällar. Förläget skrapade flickan med sina trasiga tygskor i grushögarna och kikade under lugg mest hela tiden. Pojken med de guldiga lockarna balanserade på ett lågt räcke av smidesjärn och det doftade av liljekonvaljer i luften. Flickan stod med sina tjejkompisar i en klunga och pojkarna stod en bit bort. Egentligen var det inte kamrater men några av flickorna gick i samma högstadieskola som pojkarna och precis som det är i den åldern så var spänningen stämd. 
     Pojken med de guldiga lockarna tycktes inte ta någon notis om flickorna men den yngsta flickan med tygskorna tog mod till sig och promenerade fram till räcket och började själv balansera åt motsatt håll. Snart stod hon öga mot öga med pojken, över marken, och darrade så i knäna att hon trodde att hon skulle ramla ner.
- Du luktar precis som min gamla pojkvän, sa hon högt och tydligt med sin ljusa stämma och pojken spände de klargröna ögonen i henne och log snett.
Nu dör jag nog, tänkte flickan men målade ändå på sig sin modigaste min och log tillbaka innan hon hoppade ner från räcket och sprang tillbaka till sina vänner. Självklart fanns det inte någon gammal pojkvän, annat än fantasifoster men det behövde inte pojken med de guldiga lockarna veta än.

Det var svårt för flickan de nästkommande nätterna. Hon vaknade kallsvettig och vred in sig i sina pyjamasbyxor, för de gröna ögonen jagade henne i drömmarna. Hon tänkte att nu var det nog slut med henne, en livsfarlig sjukdom hade drabbat henne och hennes dagar var nog räknade. Allt som oftast brukade hon prata med sina vänner men plötsligt så drog hon sig undan allt mer och lyssnade på Morrissey i sin CD-freestyle och skrev "We are the pretty pretty thieves, and you're standing on our street" i sitt skrivblock och glömde helt bort att räkna matematiska tal eller lära sig engelskglosor. Hon lånade sin mammas läppstift i smyg och målade läpparna karmosinröda. 

En eftermiddag väntade hennes bästa vän på henne utanför skolan och skrattade högt när hon såg flickans molokna uppsyn.
- Är det pollen? Vårsjukan? Kärlekskramper i magen? frågade hon leende och smackade högt med sitt hubbabubba i munnen och drog flickan i armen.
Flickan hade aldrig tänkt på de ovanstående sjukdomarna men det var säkerligen pollen för hon svävade stundtals över marken och stundtals så rann det ur ögonvrån fast hon inte kände sig gråtfärdig.
     Flickorna gick armkrok in på Södermalms alla vindlande gator och gränder och hamnade så småningom vid Vita bergsparken. Nere på AH:s köpte de glass, alltid två kulor i bjärta färger och tre skedar var, bara för att den pastellfärgade plasten var så fin att titta på, innan de klättrade upp för trappan mot de vita bergen och landade i gröngräset. Flickorna låg på rygg och den yngsta flickan skrattade åt molnen som bildade ett zoo ovanför hennes huvud. Hon undrade om det verkligen var ensamt i rymden för alla luddiga björnar, vargar och giraffer kanske gjorde meteorerna sällskap där uppe i det okända.
     Plötsligt satte den äldre flickan sig upp och skrattade.
- Vad gör ni här? sa hon högt och den yngre flickan som måste ha dåsat av i solskenet öppnade ögonen och såg mötte ett par klargröna ögon och guldgula lockar.
- Äh, vem orkar sitta i ett klassrum när det är soligt ute? svarade en av pojkarna och puffade till pojken med de gula lockarna så att han snubblade omkull i gräset och landade bredvid den yngsta flickan.
- Hej, mumlade hon förläget och han rullade över på sidan så att han låg helt nära henne och hon kunde känna hans andetag mot hennes kind.
- Hej, svarade han och rörde lätt vid hennes utsträckta hand i gräset.
Det brände som eld.

Ungdomarna låg kvar i gröngräset hela eftermiddagen och långt in på kvällen, ända tills oroliga föräldrar började ringa och skicka sms för att höra var deras barn höll hus och meddela att middagen hade varit klar för länge sedan. Den yngsta flickan hade stängt av ljudet på sin mobiltelefon, för hon skulle ändå inte höra vad hennes mamma sa, för det brusade så högt i huvudet. Flickan kunde inte längre andas och tycktes glömma bort hur man pratade för hon kunde inte längre svara på tilltal. Istället låg hon på rygg i gräset, med blicken i skyn, och sina fingrar blygt sammanflätade med pojken med de gröna ögonen.
     Tillslut blev det kallt och de satte sig upp. Det var dags att gå hem, det var alltid dags att säga farväl. Den äldre flickan gjorde planer och snart var det klart att de alla fyra skulle ses på valborgsmässoafton. När den yngre flickan gick hem genom skymningen tänkte hon att hon nog skulle lyckas hålla sig vid liv, en vecka åtminstone, sedan kunde det kvitta om hon dog eller inte.

Inför valborg var det ett himla ståhej och prat om burköl och cigaretter. Någons äldre syskon kände någon som kände någon som kanske kunde köpa ett par burkar var till flickorna, men den yngsta flickan var väldigt osäker på om hon skulle kunna dricka någonting. Hon kunde med nöd och näppe äta längre, allting bara växte i munnen på henne och hon drack mest svartvinbärssaft nu och lyssnade mer på musiken i sin CD-freestyle.

Samma kväll tvingade flickans mamma på henne en miljon tjocka tröjor som skavde i halsen och långkalsonger under jeansen, för det var minsann inte varmt ute på kvällarna. Och så fort flickan hade kommit runt gathörnet så tog hon av sig alla tjocka tröjor utom en klargrön kofta. Långkalsongerna kom hon åt men tänkte att det säkert skulle fixa sig, plus att i hennes krassliga tillstånd var det säkert bäst att lyssna lite på vad mamma hade att säga. Hon ville i alla fall inte falla ner död upp och ner där i Ivar Los park.
     När flickorna kom dit hade de redan druckit varsin burk krusbärscider för att överleva fjärilarna i maggropen och parken var fylld av ungdomar som drack öl och grillade på små engångsgrillar. Det var inte en majbrasa som den yngsta flickan först hade trott men när hon kom dit så upptäckte hon att någon spelade Morrissey på en akustisk gitarr och allt kändes plötsligt rätt.
     Det var pojken med de guldiga lockarna som hittade henne först. Han hade sjömansrandig tröja på sig, precis som alla gånger hon sett honom tidigare, och log förläget emot henne. Först tog han en stor klunk ur burken han höll i handen och sedan slog han armarna om henne för att hälsa, och hon vacklade till. Han doftade av liljekonvaljer, tobak och förhoppningar och hon tänkte att det här var nog den bästa doften i hela världen.
     Efter något som kändes som minuter så insåg flickan att hennes väninna var borta men hon höll nu pojken med de gröna ögonen i handen så det spelade egentligen ingen roll. Tillsammans satt de hopkurade under en picknickfilt och åt grillkorvar som var kalla i mitten och brödet knastrade av smågrus. Det var kanske det bästa flickan hade ätit i världen. Runt omkring dem stojade ungdomarna, så som ungdomar gör när livsglädjen inte riktigt får plats i blodomloppet med alla hormoner och orosmoln, utan sipprar ut genom porerna och gör ett väldigt oväsen. Någon ramlade in i dem där de satt under filten och deras hår blev kladdigt av öl, samtidigt som de rullade ner för slänten mot det röda staketet som skilde dem från stupet och Söder Mälarstrand. Han hamnade ovanpå henne och hon slutade andas. De mjuka läpparna var mot hennes och hon blev helt yr i huvudet och tänkte att det måste nog ha varit av all krusbärscider och nikotin, men sedan slutade hon tänka helt. Pojkens fingrar rörde vid hennes käkben och hon drog in doften av hans guldiga lockar och smaken av den mjuka tungan. Det var nog trots allt såhär det kändes att dö och hamna i himmelen.

I sagorna så levde den yngsta flickan och pojken med de klargröna ögonen lyckliga för all framtid, eller åtminstone över sommaren. De låg på rygg i Vita bergsparken alla dagar, utom de dagar då de badade vid Långholmen. Fast två veckor så var de ifrån varandra. Pojken åkte till Gotland med sina föräldrar och flickan tvingades under protester ut till sitt landställe. Hon slog hans nummer på mobiltelefonen tills siffrorna var bortnötta, men han kunde nästan aldrig svara, för mottagningen på Fårö var begränsad. När hon satt och metade en kväll så trillade ett sms in i hennes inkorg och hon ryckte till så att hon nästan tappade telefonen i vattnet. Det är han, det måste vara han, upprepade hon som ett mantra när hon lyfte telefonen ur väskan. I smset stod det "Vill du vara min?". Hon skrattade högt, för nu hade hon en pojkvän med guldiga lockar och klargröna ögon.

Sedan kom hösten och flickan och pojken blev upptagna med andra saker. Det började krypa i armar och ben på flickan och hon sprang ofta upp och ner för backarna där hon bodde för att få känslan att försvinna. Pojken dök allt oftare upp hemma hos henne efter att hon glömt bort att de skulle ses vid Nytorget eller på ett närliggande café. Han hade nästan alltid med sig kladdiga vaniljbullar inlindade i servetter som han köpt i skolkafeterian, men flickan mest petade i vetebullarna. Det var som myggbett som aldrig riktigt försvann, utan bara växte sig större när man kliade och blev blodig under naglarna. Hon rev sönder huden om natten tills en dag då hon insåg att hon aldrig lyssnade på Morrissey längre och hade slutat dricka svartvinbärssaft. Istället började hon röka cigaretter, Marlboros eftersom han rökte LM. Hon gick inte längre till skejtrampen vid Medborgarplatsen där han brukade vara utan satt i Bofilsbåge med sina tjejkompisar och läste skvallertidningar och pratade om gymnasiet. Ibland stängde hon av mobiltelefonen om kvällarna för att slippa prata i telefonen och sista gången pojken med de guldiga lockarna kom hem till henne så släckte hon alla lampor i huset och gömde sig under sängöverkastet och hoppades att ringklockan skulle sluta ljuda snart.

De sågs vid Medborgarplatsen och han rökte cigarett efter cigarett medan de promenerade mot Ersta sjukhus och hamnade på en parkbänk.
- Det är över nu, eller hur? Han vände inte sina klargröna ögon emot henne och hon drog in mer nikotin i lungorna för att slippa känna hur det kändes att kvävas.
Sedan grät de båda två, utan att titta på varandra, i timmar. Hon grät hjärtskärande och skakande och pojken med de guldgula lockarna kippade efter andan. Hon sa att hon älskade honom men kände sig inte sjuk längre. Han sa att han hade försökt släppa henne, för flera veckor sedan, men alla känslor bara ramlade ner från hatthyllan igen. Flickan sa att han var tvungen att packa ihop alla känslor och lägga upp lådan på vinden, eller kanske kasta ut allt genom fönstret. Pojken tyckte inte om miljöförstöring och ingen skulle behöva råka ut för allt. De grät mer, tills allt bara var tomt och tyst omkring henne. Flickan tänkte, det var nog bra att de satt vid ett sjukhus så pojken kunde gå och be om att få sitt hjärta hopklistrat igen. När hon kom hem så satte hon på en skiva med The Libertines och strök alla rader med Morrissey ur sina skrivhäften.