frustrerade tankar om tv-serier.
Jag läste en sann sak i morgontidningen. Det handlade om att det gamla kultserien och Sveriges första såpa Varuhuset släpps på DVD. Journalisten i DN konstaterade kort och gott att när det fanns få TV-kanaler att tillgå i Sverige så satsade man fullt ut, hela artilleriet när man gjorde TV-produktion. På gott och ont såklart. Allt som oftast tycker jag att det är fantastiskt att man producerar så mycket serier världen över, det finns serier för alla smaker, men ibland kan jag känna att det var lite bättre förr. Igår var ett sådant exempel.
Jag är en riktig TV-serie junkie som följer en handfull på TV och minst lika många streamar jag på datorn. Med andra ord spenderar jag mycket tid med att titta på TV-serier. Det har helt bytt ut mitt tidigare MSN-snackande och till viss del bokläsande. Men ibland blir jag fruktansvärt irriterad. Igår sändes sista avsnittet av Dirty, Sexy, Money på kanal 5. Det är inte den svenska kanalen som lägger ner visandet av serien utan det är de amerikanska bolagen som har slutat producerat serien mitt i en säsong. Med andra ord var det seriens mest spännande avsnitt igår och... nu får vi inte veta vad som hände. Notera också att det inte är en serie som förväntar sig att tittarna ska kunna klura ut saker själv, utan allt serveras på silverfat. Jag hatar när sådant här händer, när man inte får veta. Under två säsonger har man byggt upp en story som kulminerade under gårdagens avsnitt och nu var sagan snipp snapp slut.
När jag var yngre så blev jag en gång lika frusterad, det var när jag läste Peter Pohls Janne, min vän. Jag blev så irriterad på att aldrig riktigt få veta att jag till slut skrev ett mycket långt och irriterat brev, där jag till slut bad på mina bara knän om att få veta vad som hände. Jag skickade brevet till Peter Pohl och några veckor senare damp det ner ett svar i brevlådan. Inte det standardiserade svar som han numera skickar ut till alla barn och ungdomar som känner likadant som jag en gång gjorde utan jag fick ett eget svar, utan något egentligt svar såklart. För det var inte författarens mening att vi skulle veta vad som hände. Det var en tolvårings berättarröst i boken och tolvåringen vid namn Krille visste själv inte varför saker och ting hände, därför fick vi inte heller veta. Det gjorde mig självklart ännu mer frustrerad. Och ibland önskar jag att jag kunde maila de amerikanska tv-bolagen och be dem förklara sig, så att jag fick veta. Men tyvärr väger inte min lilla späda svenska stämma, så tungt, som jag ibland önskar att den gjorde.