ISABELLE

Jag har funderat mycket på kreativitet det senaste dygnet, framför allt efter Josefines blogginlägg. Jag är ganska tudelad i huruvida kreativitet är ärftligt eller inte, men mestadels så tror jag inte det. Självklart underlättar det om du får nära ditt intresse som barn. Mina föräldrar läste kopiösa mängder böcker för mig när jag var liten, och eftersom jag var alldeles för nyfiken för att vänta på att kvällen och sagostunden skulle komma så började jag läsa själv redan när jag gick på förskolan. Jag tror också att om dina föräldrar eller dina släktingar är väldigt musikaliska så har du ett försprång om du vill lära dig ett instrument. Du har redan som barn iakttagit och härmat dina föräldrars beteende och lär dig således fortare att spela skalor på ett piano. Jag tror också att det kan vara rent genetiskt. Men jag tror inte att föräldrarnas kreativitet är avgörande för din egen.

Mina föräldrar är inte speciellt kulturella. Visst läser mina föräldrar mycket och en och annan Pedro Almodóvar-film ses på biografen men mycket mer än så är det inte. Jag å andra sidan läser kulturbilagan i DN dagligen med stort intresse, går gärna på teater/opera/balett/dansföreställningar och ser gärna krångliga filmer. Jag läser också kopiöst mycket och spenderar hundratalskronor varje månad på litteratur. Utöver det så skriver jag dagligen och resten av tiden så funderar jag mycket på litteratur och skrivande.

När jag var liten så hade jag en låtsas-vän. Jag visste att min vän bara fanns i fantasin men han gav mig ändå mycket tröst och roade mig under långa bilresor i Europa eller till Dalarna. Vi umgicks bara i mina tankar när jag själv kände för det och med tiden så blev det allt mer sällan. Jag skulle gissa att min låtsas-vän sa adjö ungefär samtidigt som jag lärde mig skriva meningar. När jag gick i första eller andra klass skrev jag min första "roman". Den var på fem vikta A4-sidor och handlade om en prinsessa. Noggrant skrev jag ner min berättelse och ritade bilder till för att illustrera vad som hände med min prinsessa. När jag fyllde 18 år fick jag min första "roman" av min farmor som under alla dessa år sparat min lilla bok. Ända sedan första gången jag skrev en berättelse så har jag gjort det ofta. Det är som om det finns en kran inuti mig och när man vrider på kranen så flödar orden. Ibland sinar brunnen och det går månader innan jag skriver något vettigt medan andra gånger kan jag knappt vänta tills jag får komma hem och skriva av mig.

Jag vet att mina föräldrar alltid uppmanade mig att läsa och att skriva, men jag tror inte att mina chanser att bli en bra skribent är sämre bara för att mina föräldrar inte själva skriver. Snarare tvärt om. Många stora författare, kanske de allra bästa, har vuxit upp i kulturellt fattiga familjer och har just därför övat upp sin fantasi i hemlighet. Min familj är inte speciellt kulturfattig, men jag har aldrig heller blivit uppmanad att skriva istället för att göra mina läxor om kvällarna. Jag tror inte att mitt arv sänker eller gynnar mig, för jag tror att kreativitet handlar om prioriteringar och tid. Om du tar dig tid att måla/skriva/spela musik så kommer du att bli bättre. Att övning ger färdighet är ingen tillfällighet utan sanning.