ISABELLE

Ju äldre jag blir (haha) desto mer lättirriterad blir jag. Jag har alltid gnällt, klagat och bitchat om andra människor - hemskt men sant. Men numera räcker inte den tillfredställelsen utan jag blir så pass irriterad att det kryper i skinnet på mig. På SIR var det en viss man som gick mig på neverna genom sin blotta närvaro. Det var hans utseende, sätt att föra sig och tala som fick mig att skrika tyst. Man skulle kunna tro att han var ett undantag men snarare det undantag som bekräftar regeln. På mitt nuvarande jobb finns det en annan ung herre som jag verkligen inte tål. Vi talar aldrig med varandra men bara det faktum att jag hör hans irriterande röst och gammalmodiga kommentarer dagligen får mig att go nuts. Medan jag jobbade på SIR hade jag Klasson att skvallra med men nu finns det ingen jag kan beklaga mig för.

Jag vet att jag må vara en hemsk människa som blir fullkomligt galen av en annan person och att det mogna beslutet vore att helt enkelt inte bry sig, men tillslut är jag trots allt bara en människa.