a love letter to a dear friend of mine.
Kära Klasson,
Det känns konstigt att ha kramat dig hejdå vid tvärbanan som vilken annan kväll som helst, dock med lite tårar i ögonvrån denna gång, för att nu inte se dig på nästan två månader. Jag vet, det kommer att gå fort. Jag kommer att jobba och slita och du kommer att leva livet och vips så möter jag dig där i Paris. Du har säkerligen en liten klänning på dig medan jag med största sannolikhet har skinnpaj och wayfarers. Just då kommer det att vara som om ingen tid har passerat.
Jag har tänkt ganska mycket på vår vänskap den senaste tiden. Hur lika vi är på många sätt och vis. Men framför allt hur mycket du har ställt upp för mig det gångna året när det verkligen gäller. Jag måste erkänna att jag har haft mina tvivel då skolarbeten, pojkvänner och andra vänner har kommit emellan men när det verkligen gäller har du funnits där. För du är den som ringer (fast jag aldrig svarar), muntrar upp, skickar sms, kommer med Daim och kramar. Drar med mig för att dricka drinkar, skvallrar, berättar, pratar och delar. Hela hösten då jag föll ner mot marken så plockade du upp mig, borstade av mig och bjöd mig på skratt och leenden.
Precis som den första kvällen vi verkligen umgicks. Ettan på gymnasiet, sista veckorna innan sommarlovet, jag ligger hemma i trädgården någon gång på eftermiddagen då det trillar in ett sms "Vitt, rött eller rosé? Vin på Djurgården ikväll." Skulle jag? Knappast, eller kanske? Jag kände dig inte alls men följde med i alla fall. Vi köpte jordgubbar och en chokladcroissant till dig och traskade ut på Djurgården. Det blev starten på en era. En era som nu tar ett litet avbrott då du flyttar till Paris.
Det känns sorgligt, tomt och framför allt förvirrande. Nästan varje kväll har jag ett missat samtal på mobiltelefonen från Emelie Klasson och nu kommer jag antagligen missa alla Skypesamtal också.
Jag har alltid svårt att uttrycka mig när jag verkligen träffar människor men Emelie, det här är ett publikt yttrande skrivet i ord. Du är en bra vän, det är det jag vill ha sagt, du är en fantastisk vän och jag är glad över att ha dig i mitt liv.
Bon voyage!
First impression is everything - Partners in Crime.
Det känns konstigt att ha kramat dig hejdå vid tvärbanan som vilken annan kväll som helst, dock med lite tårar i ögonvrån denna gång, för att nu inte se dig på nästan två månader. Jag vet, det kommer att gå fort. Jag kommer att jobba och slita och du kommer att leva livet och vips så möter jag dig där i Paris. Du har säkerligen en liten klänning på dig medan jag med största sannolikhet har skinnpaj och wayfarers. Just då kommer det att vara som om ingen tid har passerat.
Jag har tänkt ganska mycket på vår vänskap den senaste tiden. Hur lika vi är på många sätt och vis. Men framför allt hur mycket du har ställt upp för mig det gångna året när det verkligen gäller. Jag måste erkänna att jag har haft mina tvivel då skolarbeten, pojkvänner och andra vänner har kommit emellan men när det verkligen gäller har du funnits där. För du är den som ringer (fast jag aldrig svarar), muntrar upp, skickar sms, kommer med Daim och kramar. Drar med mig för att dricka drinkar, skvallrar, berättar, pratar och delar. Hela hösten då jag föll ner mot marken så plockade du upp mig, borstade av mig och bjöd mig på skratt och leenden.
Precis som den första kvällen vi verkligen umgicks. Ettan på gymnasiet, sista veckorna innan sommarlovet, jag ligger hemma i trädgården någon gång på eftermiddagen då det trillar in ett sms "Vitt, rött eller rosé? Vin på Djurgården ikväll." Skulle jag? Knappast, eller kanske? Jag kände dig inte alls men följde med i alla fall. Vi köpte jordgubbar och en chokladcroissant till dig och traskade ut på Djurgården. Det blev starten på en era. En era som nu tar ett litet avbrott då du flyttar till Paris.
Det känns sorgligt, tomt och framför allt förvirrande. Nästan varje kväll har jag ett missat samtal på mobiltelefonen från Emelie Klasson och nu kommer jag antagligen missa alla Skypesamtal också.
Jag har alltid svårt att uttrycka mig när jag verkligen träffar människor men Emelie, det här är ett publikt yttrande skrivet i ord. Du är en bra vän, det är det jag vill ha sagt, du är en fantastisk vän och jag är glad över att ha dig i mitt liv.
Bon voyage!
First impression is everything - Partners in Crime.
Kommentarer
Postat av: Sandy
när jag flyttade till london träffade jag inte min bästaste vän på tre månader. jag lärde känna massa folk och anna festade och jobbade ihop pengar hemma i sverige. det må kännas som en evighet men trust me, tiden går fort!
Trackback