ISABELLE

En kort novell skriven på ren impuls. Jag brukar aldrig publicera här, men idag gör jag ett undantag.

Valborg är alltid ungdomar, ungdomar överallt. Vi hade samlats i parken med mellanöl och jordgubbar. Någon hade en flaska mousserande och jag kedjerökte Vogues. Långsmala och vita mellan mina smutsiga fingertoppar. Jag blåste rökringar och frös inte det minsta om benen trots att det bara var sista april.

Jag fick solen i ögonen och nös. Det var ljust överallt och jag tror att du kunde se igenom min vita sommarklänning. Tillsammans med mina bara ben, lätt brun nu efter flera timmar i solen, så skrek hela skapelsen lycka. För kan man vara annat än lycklig när man halkar runt i gröngräset med en rosa prinsessbakelse i magen och bubblande hallonsoda i blodomloppet? Jag trodde inte det då i alla fall.

Du föll rakt in i mig och tillsammans tumlade vi ner för backen. Du fick gräsfläckar på din t-shirt och jag fick en massa skräp i mina lockar. Sedan pussade du mig på munnen och skrattade. Där låg vi längst ner vid Vita bergen och pussades tills det inte fanns någon morgondag. Åtminstone trodde jag att det var så då. Istället var det nog mest ungdomar, ungdomar överallt. Tomma burkar med mellanöl och tårar. Det var så jag fick det berättat för mig i alla fall. Fast just då upplevde jag det bara som ren lycka.

Du var klädd som en matros med hatt och allt. Det enda jag saknade var en vit tamp så jag kunde knyta fast mig i dig, eller kanske en flytboj när det börjar storma inom mig. Du ropade "Skepp o'hoj!" och dundrade ner för klipporna. Ända fram till elden som på kvällen smög fram.

Det var så mörkt. Jag stod lutad bakom trädet med elden i ryggen. Jag kunde se flammorna dansa i dina ögon där du stod nära mig och andades öl och cigaretter, ungdomar, ungdomar överallt mot min ömmande hud. Jag vågade inte röra vid dig men jag andades alldeles för tungt. Tillslut rörde du vid mitt kindben, min matros och sedan nuddade dina läppar mina. Jag slöt ögonen och befann mig i elden. Varmt utanpå och inuti. Nerverna under huden kan inte avgöra om man känner saker utanpå eller inuti kroppen. Men jag vet att jag bar mitt hjärta kring halsen den kvällen. Det dunkade och blödde. Du log och tog hand om det en stund. Lånade det för kvällen och pantsatte ditt eget för att ha råd med insatsen.

Det var barr som stacks och ett lakan som luktade unket. Jag vaknade av att det var varmt och du låg och sov klibbandes intill mig. Vi var hemma hos mig. Alla mina puderrosa skor stod uppradade invid sängen och tusentals minnen hängde i garderoben. Naken hud saknar spår av det förflutna och jag tog på mig din matroshatt och gick ut i köket. I din vita t-shirt rökte jag första cigaretten under fläkten och satte på kaffe. Framtiden väntade innanför kylskåpsdörren och jag log. Det var den första maj och utanför fönstret var alla fanor röda.