so easy to look at, so hard to define
Oh well, så var det dags igen. I torsdags så skrev jag psykologiprov och sedan fortfarande med Freud i huvudet begav jag mig mot Centralbadet för att samla vuxenpoäng. Att flyta i Thermal-bassängen, bada bubbelpool, gå på en djuprengörande ansiktsbehandling och dricka smoothies alldeles själv måste räknas som vuxet. I ett par timmar, ackompanjerat av delfinmusik så umgicks jag med mig själv. Det var alldeles fantastiskt. Sedan, fräsch och alldeles rosig i skinnet gick jag och lunchade på ett italienskt café, fortfarande helt själv innan jag strosade runt i butiker. Jag handlade två klänningar, en flapper-inspirerad från H&M och en beige från Zara. Mycket mycket fina. Därefter slank lite smink ner i påsen och en tripp till Apoteket hann jag också med. Därefter åkte jag hem och sedan kom pojkvännen hit. Kvällen spenderades med Weeds, modern dans på Kühlers och ryggbiff till middag. Inte ett helt fel sätt att starta lovet på.
På långfredagen glömde jag att helga Jesus minne, eller vad nu gör. Istället föråt jag mig på pannkakor och bacon och degade i sängen med Chris. På eftermiddagen kom farmor med paket då jag fyller år på måndag, hela 19 år blir jag då. Det blev lamm och mandelformar innan jag fick ett dussin klassiker ur Expressens bokserie som jag hela hösten varit ledsen att jag glömde hoppa på. Pengar kom också välbehövligt i ett litet kuvert. När jag var lagom mätt rullade jag ut genom dörren och åkte till Östermalmstorg för att möta Vici. På Stures såg vi den alldeles fantastiska "I'm not there". En något surrealistisk, poetisk biografi om Bob Dylans liv. Åh, det var alldeles fantastiskt. Massor av bra musik, fina filmklipp och fantastiskt skådespeleri. Michelle Williams som Edie Sedgwick och Cate Blanchett som en ung Dylan, bara för att nämna några fantastiska insatser. Sedan måste jag bara säga, uttjatat nog, att det var ytterst underligt att se Heath Ledger levande på filmduken när han nu är död. Jag vet inte ens hur jag ska beskriva filmen, så fantastisk var den. Och Charlotte Gainsbourg som Dylans stora kärlek Sara Lowndes, så fint och hjärtknipande sorgligt.
Därefter släpade vi oss till Wollmars där vi drack Staropramen och pratade om min framtida roman. Om mina verk skulle någonsin filmatiseras vill jag att det ska vara som i Dylan-filmen. Flummigt, vackert och alldeles underbart poetiskt. Tragiska människoöden. Läser förtillfället om en bok som heter "How to kill a rock star" av Tiffanie Debartolo. Fruktansvärt ångestframkallande bok, men det är bra. Jag vill också skriva så att människor känner så starkt att de bara måste lägga undan boken en liten stund för att få återhämta andan. Precis så vill jag också skriva. Dock avbröts mitt och Vicis samtal så småningom då en ung grabb började serenera oss med Disneys ledmotiv. Fin sångröst men något irriterande personlighet. Så vi lämnade så småningom grabben vid baren och begav oss hemåt.
Idag har jag varit på stan. Lyssnat på Dylan och nu väntar påsklunch och sedan min absoluta favorit hallonmousse-tårta från NK för att smygfira min födelsedag. Imorgon drar vi nämligen norr ut, Åre som destination för en vecka av skidåkning, after-ski och mys i snön. Det ska bli trevligt. Mycket trevligt.
På långfredagen glömde jag att helga Jesus minne, eller vad nu gör. Istället föråt jag mig på pannkakor och bacon och degade i sängen med Chris. På eftermiddagen kom farmor med paket då jag fyller år på måndag, hela 19 år blir jag då. Det blev lamm och mandelformar innan jag fick ett dussin klassiker ur Expressens bokserie som jag hela hösten varit ledsen att jag glömde hoppa på. Pengar kom också välbehövligt i ett litet kuvert. När jag var lagom mätt rullade jag ut genom dörren och åkte till Östermalmstorg för att möta Vici. På Stures såg vi den alldeles fantastiska "I'm not there". En något surrealistisk, poetisk biografi om Bob Dylans liv. Åh, det var alldeles fantastiskt. Massor av bra musik, fina filmklipp och fantastiskt skådespeleri. Michelle Williams som Edie Sedgwick och Cate Blanchett som en ung Dylan, bara för att nämna några fantastiska insatser. Sedan måste jag bara säga, uttjatat nog, att det var ytterst underligt att se Heath Ledger levande på filmduken när han nu är död. Jag vet inte ens hur jag ska beskriva filmen, så fantastisk var den. Och Charlotte Gainsbourg som Dylans stora kärlek Sara Lowndes, så fint och hjärtknipande sorgligt.
Därefter släpade vi oss till Wollmars där vi drack Staropramen och pratade om min framtida roman. Om mina verk skulle någonsin filmatiseras vill jag att det ska vara som i Dylan-filmen. Flummigt, vackert och alldeles underbart poetiskt. Tragiska människoöden. Läser förtillfället om en bok som heter "How to kill a rock star" av Tiffanie Debartolo. Fruktansvärt ångestframkallande bok, men det är bra. Jag vill också skriva så att människor känner så starkt att de bara måste lägga undan boken en liten stund för att få återhämta andan. Precis så vill jag också skriva. Dock avbröts mitt och Vicis samtal så småningom då en ung grabb började serenera oss med Disneys ledmotiv. Fin sångröst men något irriterande personlighet. Så vi lämnade så småningom grabben vid baren och begav oss hemåt.
Idag har jag varit på stan. Lyssnat på Dylan och nu väntar påsklunch och sedan min absoluta favorit hallonmousse-tårta från NK för att smygfira min födelsedag. Imorgon drar vi nämligen norr ut, Åre som destination för en vecka av skidåkning, after-ski och mys i snön. Det ska bli trevligt. Mycket trevligt.
Kommentarer
Trackback