ISABELLE

Jag har aldrig varit bra på att ta farväl. När jag var liten och var tvungen att lämna Dalarna efter en sommar av myggbett, jordgubbar och lekar i min fina lekstuga så vägrade jag säga hejdå till mormor, morfar och katten. Istället gömde jag mig i bilen i timmar innan vi skulle åka och lekte med mina dockor, ett försök att stänga ute omvärlden.

Nu har nedräkningen verkligen nått sitt slut. Imorgon åker Chris och det gör ont inom mig. Jag vet att det bara är 31 dagar tills vi ses igen och att det inte är så lång tid. Men tanken på att inte kunna prata i telefonen varje dag, eller ses för en kram och en kopp kaffe får det att suga till i maggropen. Jag hatar farväl. Så jag tror att jag abdikerar nu. Aldrig mer farväl för mig - utan bara ett nonchalant "Vi ses".