ISABELLE

Tittar på dokumentären om J.K Rowling och hennes älskade Harry Potter. Något hon sa fick mig att känna mig lite lugnare i all min framtidsångest. J.K meddelade att hon aldrig varit så lycklig som i medelåldern vilket är den direkta motsatsen till vad jag trott att man kommer att känna. Jag har alltid trott att de allra flesta känt sig som lyckligast i sin ungdom efter att man lämnat de fasansfulla första åren av tonåren, men nu finns det hopp. Jag är lycklig och jag vill alltid vara lycklig. Jag vill aldrig titta tillbaka och inse att jag var lyckligast för länge sedan utan jag vill alltid försöka titta tillbaka och inse att det förflutna lyser lika starkt som nutiden.
För övrigt kan jag inte låta bli att känna mig tom varje gång någon nämner Harry Potter. Jag vägrar att acceptera att någonting jag växte upp med är över. It's the end of an era, så att säga.