ISABELLE

Det finns en egenskap som jag ogillar starkt hos mina medmänniskor - förmågan att tro att gräset alltid är grönare på andra sidan. Jag har några få vänner som besitter denna egenskap och varje gång den sidan hos dem kommer fram så undrar jag smått varför jag ens är vänner med dessa människor längre. För personer som känner att gräset är grönare på andra sidan kan aldrig någonsin uppskatta sina vänner. Det finns alltid andra personer, lite längre bort, i periferin som skulle kunna vara roligare, häftigare, snyggare vänner. När man bjuder in dessa människor till olika events så förväntar man sig en vänskaplig reaktion, ett tack och ett glatt ja, inte ett tveksamt leende och repliken "Absolut, jag kommer jättegärna om inte jag ska..." eller så får man ett ja, men i sista sekunden möts man av ett "Du, jag ska till XXX istället, så jag hinner kanske bara umgås med dig en stund? Eller du kanske inte har något emot att vara själv?" Precis som när man umgås med de vänner som besitter denna egenskap så kan de aldrig fokusera på konversationen - utan det finns alltid människor som går förbi, mobiltelefoner som piper eller tidningar att bläddra i. Och de få gånger som de faktiskt deltar i konversationen så pratar de alltid om sina andra "vänner", namn man inte känner till, personer man aldrig har fått träffa, personer som man vet att ens vän inte är mer än ytligt bekant med.

Människor som besitter den här egenskapen får en alltid att känna sig mindre värd. Och jag har bestämt mig nu att efter nyår så är det dags att börja rensa i mitt liv. Varför ska jag umgås med människor som får mig att må dåligt? Varför ska jag anstränga mig för att vara deras vän när jag har så mycket bättre personer i min närhet.

Det mest sorgliga är att dessa vänner som besitter den här förmågan är ensamma individer och jag är alltid en av deras få riktiga vänner, men tyvärr har de själva inte upptäckt det ännu utan tror naivt nog att alla kontakter i telefonlistan kommer svara när det verkligen gäller.