ISABELLE

Jag känner mig fast, inlåst, igen och jag vet att det är för att jag har börjat jobba igen och skrivit avtal för all framtid. Åtminstone känns det så. Det kväver mig en aning. Jag har känt på mig länge att det skulle bli såhär men det var först i eftermiddags som det slog mig. Jag satt vid tv:n för att titta på Britney: For the Record och råkade klicka förbi någon skidtävling. Jag såg den glittrande snön, solen och Alperna och längtade bort så kraftigt att jag var tvungen att fortsätta att titta på den meningslösa tävling ett tag till. Visst, jag längtar alltid efter att åka skidor såhär på vintern men det var mer än så. Jag tror inte att jag riktigt kan acceptera att jag inte har något ledigt fram tills jag åker till Paris. Jag har mellandagarna, men annars är det inte mycket mer än så. Det känns alldeles fruktansvärt jobbigt. När jag fortfarande gick på gymnasiet kunde man ta någon dag ledigt eller helt enkelt hoppa över en meningslös tisdag ibland men nu kan jag inte längre göra så.

Jag har skrivit under två kontrakt som binder fast mig fram till i sommar. Och trots att jag har varit ledig länge så kan jag inte önska annat än att slippa gå upp ur sängen 07.20 imorgonbitti för att åka och jobba.