ISABELLE

På senaste tiden har jag börjat fundera mycket över min livssituation. Inte hur jag lever idag utan snarare min uppväxt. Allt som oftast har jag fått höra att jag är bortskämd eller att jag lever/har levt i en liten bubbla hela mitt liv utan att någonsin kommit i kontakt med den yttre världen. Detta är självfallet en grov generalisering men på det stora hela är det den uppfattningen folk tycks få om mig. Jag själv har annat att säga om saken.

Jag må ha haft en privilegierad uppväxt med mamma som hemmafru, pappa och lillebror. Villa i en lugn närförort med stora grönområden och Mälararen som badplats. Två bilar, sommarstuga, två båtar och ändå minst en utlandssemester varje år. Det går inte att komma ifrån att de har färgat en del av min uppväxt men jag blir lika irriterad varje gång det ses som någonting negativt. Jag tycker att det är förolämpande att se att en lugn uppväxt ska innebära att jag aldrig någonsin kommer vara förmögen att ta hand om mig själv eller anpassa mig till ett nytt liv.

Mycket händer i barndomen och det är också då våra värderingar skapas. Jag anser själv att jag har sunda värderingar även om jag ibland skämtsamt meddelar att jag aldrig någonsin skulle klara mig utan vår städerska som sopar undan dammet under sängen som jag så ofta kan upptäcka hos vänner i min omgivning. Jag tror verkligen inte att jag hade varit en bättre människa om jag hade växt upp i ghettot eller en sämre människa, bara en annan människa med en annan syn på samhället. Det är ingen hemlighet att jag har vuxit upp i en politiskt blå sfär och att jag sympatiserar med moderaterna. Trots detta är jag en hejare på att städa och lägga upp en ekonomisk budget. Jag klarar matlagningen sisådär men handtvätta är jag riktigt duktig på.

Trots min lilla bubbla som jag så ofta blir anklagad för att ha levt i så anser jag personligen att jag har sett stora delar av världen runt omkring och kan sympatisera med människor med annan bakgrund. Jag har vandrat i fattiga områden i Thailand, träffat nomader i öknen i Dubai, jag har rest i större delen av Europa både genom färdmedel som tåg (genom Polen), bil och flygplan. Jag tycker att jag har sett en hel del av världen runt omkring mig för att endast vara 18 år gammal. Dock ses det som fult att semestra och föredra att bo på dyrare hotell eller äta fina middagar ute. För att det ska ses som rätt ska man bo i ett hål i väggen och gärna äta middag från gatustånden. Jag tycker att det är synd att den mentaliteten finns hos så många svenskar. Att det klassas som fult att faktiskt uppskatta det vackra i världen.

Och precis som jag sa idag: "när jag blir vuxen vill jag dricka o'boy ur vinglas och äta finmiddagar på onsdagar." För det är det vackra som piffar till en annars så grå vardag. Och visst, även om jag lever i min lilla bubbla håller jag mig á jour med vad som händer ute i världen och trivs väldigt bra med att ha mitt liv på det här sättet. Tack.