ISABELLE

Jag och xxxx pratade i telefonen idag om en diskussion xxxx hade haft med en klasskamrat kring barnuppfostran/barns beteenden och det fick mig att tänka efter.
Ni vet hur barn alltid ska hävda sig genom att skrika att dom alltid är bäst/pappan är alltid starkare/barnet har flest Barbie-dockor. Det är indirekt ett sätt att  nedvärdera det andra barnet, men självfallet förstår inte de små lintottarna det medan de gastar i sandlådan.
Men med åren skapar sådant beteende utanförskap och antingen kan man låta barnet smaka på hur det känns att vara sämre, pusha barnet att bli bättre men ändå låta det känna hur det är att misslyckas - vissa skulle till och med kunna säga att det härdar barnet. Andra, så som jag tycker att barn ska få vara barn. Att vuxenlivet ändå infiltrerar deras liv tidigare än nödvändigt. Det leder mig in på begreppet elitism.

När barn söker till profilierade skolor så som Adolf Fredriks musikskola går de i 4an. När man får spela mindre i fotbollslaget för att man inte kan skjuta så många mål eller springa tillräckligt fort är man något yngre. När man vägras att få börja dansa på Lasse Kühlers ifall taktsinnet inte är tillräckligt utveckat går man i 6an. När är det egentligen okej för barn att meddela att det misslyckas? Och på vilket plan?

Jag är själv förespråkare för att inför betyg från och med årskurs 6 (alt. årskurs 7) för att ge barnen en chans att se var de egentligen håller hus på betygsskalan. Men är det okej att kväva ett barns drömmar i sin vagga? En massa tankar började snurra och jag insåg att det smärtar mig att se hur vuxen man måste vara redan i mellanstadiet. Hur väl man ska kunna hantera en motgång och acceptera att man blir ombedd att byta fotbollslag för att man inte längre duger. När leken blir till allvar. När man fortfarande i smyg tittar på Björnes magasin på TV och vill att mamma och pappa ska pussa en god natt och tända nattlampan. När lycka är att få en hemmanyckel så man kan gå hem med bästa kompisen efter skolan och äta formfranska med hushållsost och dricka chokladmjölk. Är det rätt att vid samma ålder ge barn men för livet och krossa drömmar?

Jag blev kallad socialist för mina tankar kring barnuppfostran idag. Att man bör värna om barndomen ett litet tag till. Att kanske se barn som en del i ett kollektiv, ett litet tag för att faktiskt skapa gemenskap och lära barn att samarbeta. Den kalla enskilda individen kan vänta ett tag till. För er som läser Johan Staël von Holstein i Metro vet att vi delar samma åsikt. Låt barn vara barn.