ISABELLE

Efter en toppen förmiddag som denna, väntade jag bara på att den stora katastrofen skulle inträffa men icke. Jag träffade på Arman och Johan på skoltrappan på väg in mot stan men istället blev det en spontanfika för oss tre (samt Felicia med vänner vid bordet brevid) på MOCCO. Mysigt även om jag hade bestämt mig för att inte spendera mer pengar på något ät/drickbart i veckan. Dagens samtalsämne är Arman och alla hans flickor. För mig är Arman urtypen av en romantiker men på något sätt hamnar han alltid i situationer med för många flickor och för lite tid. Tydligen visade det sig att vara gatumusikant är nyckeln till framgång hos flickorna för min mörkhåriga vän hade nu även skaffat sig alldeles för unga beundrarinnor som han umgås med som vän. Dock känns det inte som man har ett sådant jätteutbyte av att umgås med 92:or, eller? Kärleken är trots allt blind?

Angående kärlek diskuterade jag och en vän en väldigt intressant sak i telefonen i drygt en timme idag. Passion och kärlek är våldsamt och går hand i hand, men var går gränsen? Alla har vi varit involverade i mer eller mindre destruktiva relationer oavsett om det gäller vänner eller kärlekar men hur länge är det egentligen okej? Ett ämne som florerade särskilt hett var när folk blir slagna. Går gränsen egentligen vid det första slaget, första gången näsbenet knäcks eller när man hamnar på akuten med en punkterad lunga? Själv har jag aldrig varit i situationen och har svårt att relatera till känslan av att älska någon som slår dig men problemet finns definitivt i hög grad runt omkring oss. I mina ögon är ett slag något så kränkande för båda personerna. Att sänka sig till den nivån och förlora all respekt för sin partner så att man tar till knytnävarna är någonting förbjudet. Det får inte hända men ändå gör det det. Att sedan vara flickan som tar tillbaka mannen som misshandlar henne visar bara att hon saknar helt självrespekt, eller? Detta är ett ämne som inte går att sluta diskutera men som man allt för sällan yttrar åsikter om.

Såg skolpjäsen "Döda poeters sällskap" idag i aulan och jag måste säga att jag blev positivt överraskad. Filmen är utomordentligt fascinerande och fantastiskt och det är svårt att som amatörskådespelare kunna mäta sig med storheter som Robin Williams men Sebastian gjorde en jättebra tolkning av rollen som den inspirerande och något excentriska läraren John Keating. Annars var Bessie och Mimmi också solklara i sina rollprestationer. Även musiken förhöjde hela stämningen och att avsluta teatern med tonerna av Another brick in the wall av Pink Floyd var lysande! Jag kan verkligen sakna att stå på scenen när jag ser sådana här uppsättningar för jag trivdes verkligen att klä på mig olika roller och stå under strålkastarljuset.

Nu ska jag kika på Ugly Betty, dricka Rooibos-thé och sedan traska med Vici och njuta av vårkvällen, arrivederci!