ISABELLE

Det är alltid lika trevligt att prata med gamla vänner, diskutera gamla minnen och få höra saker om deras nya liv där men egentligen inte riktigt är en självklar del längre. Vissa vänskaper dör bara ut och blir som fotavtryck i våt sand, försvinner inte helt men finns inte heller kvar, är inte längre greppbara. Andra vänskaper slutar med tårar och bråk och man skiljs som ovänner och ingen av parterna kan svälja sin stolthet och be om ursäkt. Det fascinerar mig. Jag tillhör definitivt den stolta parten som ogärna erkänner mina egna fel och brister. Därför älskar jag också vänskaper som finns där bak i det förflutna som man kan ta upp lite hur som helst, det är någonting jag gillar skarpt. Någon man kan prata med på msn eller som man bara springer in i på stan och helt plötsligt sitter man och fikar eller är ute på promenad. Jag önskar att det alltid blev sådana lyckliga slut, visst finns det saknad men det är ingenting som skaver sönder kevlarskinnet runt hjärtat heller.