konsten i att dränka
Ni vet säkert alla vad jag talar om - den där känslan av ilska som rinner igenom kroppen. Ibland har man samlat på sig så mycket ilska att det bara växer som en planta inuti dig. Det knakar och du känner hur huvudet bara töjs mer och mer till elasticiteten är försvunnen och du spricker upp och ut ur dig väller alla elaka ord du bara väntat på att få säga. En svart, tjock massa som klibbar och klistrar och som dränker personen framför dig tills det inte längre finns några ord att säga. Plötsligt har man begravt en vänskap i en massa lera som inte går att tvätta bort eller ta sig upp ifrån utan allt bara klibbar fast för alltid.
Ibland hade livet varit så mycket enklare om man istället för att samla på sig alla sina tankar om sina medmänniskor bara hade öppnat munnen och sagt vad man tänkte.