ISABELLE

Mötte upp Josefine i Hornstull för att se [ingenting] spela under Liljeholmsbron. Det var inte riktigt min typ av musik, jag drar alldeles för mycket åt det svettiga, sunkiga rockhållet och har lite svårt för mesiga gitarrslingor och ooh:ande och aaah:ande från körande flickor. Men det var inte helt tokigt ska tilläggas. Farbror Blå dök inte upp och avbröt guerillaspelningen och det är ju alltid något positivt. Ungarna i höghusen ovanför fick en godnattvisa på klingande svenska och grannarna fick se något semi-kulturhistoriskt. Efter finpop:en var slut så gick jag och Josefine till Judit och Bertil för att dricka rödtjut. Våra stora gemensamma intressen är skvaller och fantasier, stalking och romantisering. Det ägnade vi oss åt även denna kväll.

Stockholm verkar bestå av en samling misfits från landsbyggden som flyttat hit för att 1) förverkliga sina akademikerdrömmar 2) slå igenom inom den estetiska sfären. Nästan ingen jag känner har föräldrar som är uppvuxna i Stockholm, eller kanske morföräldrar som är härifrån men lät sina barn växa upp i mindre städer. Det är klart att landsortsromantisering är poppis. Dalarna för mig är ängar, sju sorters blommor att lägga under huvudkudden efter att jag hoppat över sju gärdsgårdar, stillsamma båtturer på Siljan och Soliga Torsdagsmarknaden i Leksand. Men baksidan är tonårsgraviditeter, tidiga alkoholdebuter (men i princip inga droger), tung brottslighet i industristäder och en jävla misär. I princip alla jag känner från landsorten pratar om fredagskvällar på den lokala pizzerian, hembränt, incest i klassen och en himla massa tråkiga timmar att fördriva (men fördomarna är många och generaliseringen stor). Kanske en klassresa till närliggande storstad, eller om man hade tur - Stockholm, någon gång om året. Bra band fick man se på tv eller läsa om i tidningen, likaså mode, teater, restauranger och liknande. Semestra gör man på Gran Canaria/Mallorca/någon grekisk ö eller kanske Thailand de senaste åren. Det är ingenting fel med det, men det är så annorlunda för oss andra. Vi semestrar självklart också på samma ställen (eller gör en avstickare till Dubai), men svennecharter älskar alla ungdomar. Vi drömmer om andra större städer och romantiserar det vi inte har. Ibland undrar jag om jag missade något som inte fick växa upp på landet. Det sägs ju trots allt att ungdomar i Stockholm har mer gemensamt med ungdomar i Tokyo än ungdomar i Dalarna.