ISABELLE

Det har varit en fin helg, det har det verkligen. Jag har frossat i mat, kärlek och thé. Jag har tittat en massa på tv och somnat när det har varit svackor i programtablån. Jag har druckit världens största cappuccino i solskenet och insett att det kanske var årets sista uteserveringshäng då det fortfarande var behagligt att sitta utomhus. Jag har sovit, och sovit lite mer. Jag har försökt bygga upp mig igen. Men det går inte riktigt. Jag är fast i ett vägskäl och jag vet redan var jag ska gå, men vågar inte riktigt släppa taget och falla. Om exakt två veckor flyttar jag till Paris och jag ser fram emot det fruktansvärt mycket men är rädd så att jag skakar. Ibland kan jag inte andas när jag tänker på det. Jag ska lämna allt och packa väskan. Det känns inte så jobbigt att säga hejdå till familj och vänner men att lämna min älskade pojkvän sedan snart 3 år tillbaka känns obeskrivligt jobbigt. Jag kan inte andas, jag kan inte tänka utan det gör bara ont.

Att vara i ett vägskäl gör att jag är tudelad när det gäller allt. Ska jag ut och dansa eller ska jag stanna hemma? Är jag frisk eller sjuk? Hälsosamt förhållande till mat eller på väg mot helvetet av ätstörningar? Är jag trött eller pigg? Hur mår egentligen mina knän? Ibland känner jag mig som världens ensammaste människa, men andra gånger så blir jag helt varm i magen när jag tänker på alla fina människor som finns i min närhet. Är jag tillräckligt godhjärtad för att förtjäna goda människor i mitt liv? Ofta tar jag rollen som djävul i mina vänskapsrelationer. En intrigmakerska som in i det längsta förnekar när jag har fel. Är det fel? Är det rätt? Frågorna är så många och ikväll vill jag bara stänga av allt och lyssna på Melissa Horn till jag somnar.