horor, utspilld öl, mfmb och magknipsskratt.
Igår följde jag med Josefine ut på äventyr. Vi började med att gå igenom allt som har hänt sedan vi sist sågs (i fredags - det var en hel del) över ett par öl. Därefter såg vi våra livs första horor på Malmskillnadsgatan på väg mot Nalen dit vi gick för att se MFMB spela. Senast jag såg bandet var på Hultsfred och då tyckte jag så här. Låt oss säga att det var betydligt mycket bättre nu (ljudteknikern sov uppenbarligen inte). Det må ha varit en liten spelning, något man kanske kan kalla intimt och jag hade varit mer peppad om jag hade fått ett referensexemplar av en EP eller några mp3:or innan eftersom "jag jobbar ju med media", haha. Jag må inte vara en musiknörd men MFMB låter i mina öron som en blandning mellan Joy Division och Silverbullit. Det tycker jag är fint. Trots en ovanligt stillastående publik (varför dansar ingen?!) så var det en himla massa energi på scenen och det smittar av sig, åtminstone på mig. Hade jag inte varit halvinvalid i mitt vänsterben hade jag dansat som en galning. Kanske hade publiken varit mer dansant om spelningen inte hade varit på Nalen? Jag vet inte.
Eftersom min kamera är på lagning så blev det inga bilder igår utan vi får nöja oss med Kate Moss & the Gypsies från V Magazine, som trots allt passar ganska bra in i sammanhanget.
Jag är inte den som jagar band eller musik utan allt som oftast upptäcker jag nya saker genom att de kommer till mig. Med andra ord går jag ytterst sällan och ser något jag inte redan vet exakt vad det är, på gott och ont. Förutom på Hultsfred då jag och Josefine hade som mission att se osignade band så har jag tidigare bara upplevt det som så fint kallas för Spånga Pop & Rock. Jag och flera nära vänner fick ett ryck i nian-någongång och åkte ut till Spånga för att på en fritidsgård bevittna hur rockstjärnedrömmar upplevdes då fjortonåriga flickor log sött mot svettiga gitarrspelande pojkspolingar. Nu ska vi inte jämföra MFMB med gitarrspelande pojkspolingar för det är inte fjortonåringar som precis har lärt sig tre ackord som står på scenen utan det är betydligt mer tajt och välgjort än så. Med en charmig dialekt. Som urstockholmare har jag en dialektradar som upptäcker en icke-stockholmare på mils avstånd.
Det sista jag antecknade när jag satt på tunnelbanan hem tidigt imorse var "kycklinglår", jag minns inte riktigt idag vad det var jag ville ha sagt med just det ordet, men i natt kändes det jävligt relevant.
Jag kommer ihåg första gången vi skulle ses själva. Så sjukligt nervös över vad i helskotta vi skulle prata om egentligen. Och se nu, flera år senare, vi hörs av varje dag och har jämt massor att prata om. Jag antar att det är vänskap.
Josefine: Jag vet, vi har alltid något att säga, och ingen av oss håller någonsin tyst. Det är fint!
Den som pratar mest vinner.