ISABELLE

Min favoritbloggerska Nio till fem fick en fråga rörande vilket årtionde hon helst skulle vilja leva i och svarade att hon skulle vilja leva i framtiden. Jag skulle tidigare kunnat svurit över att jag helst av allt skulle ha levt på 20-talet som en flapperdansös eller på 50-talet och hånglat i cabbade bilar och burit fantastiska klänningar, men efter att jag läste hennes svar så är jag lite tveksam. Jag menar, om hundra år så kommer folk att skratta åt oss för att internet var så underutvecklat på 2000-talets början och tycka att det är fullkomligt befängt att vi har en rasande debatt rörande män och kvinnors lika lön för lika arbete. Om hundra år så kommer man tycka att vi nog levde på stenåldern.

Det där med framtid och vanor märks ganska tydligt när jag jämför mig med min lillebror eller mina småkusiner. När jag var liten hade jag ett telefonkort med Ariel på för att jag skulle kunna ringa hem i en telefonautomat, sedan fick jag ärva pappas mobiltelefon som var stor som en tegelsten med en rejäl antenn och ett löstagbart batteri som vägde som ett mjölkpaket. Notera att jag var den enda ungen i lågstadiet som hade en mobiltelefon och fattade inte riktigt när jag skulle använda den. När jag gick i mellanstadiet hade jag kontantkort och det kostade fem kronor att skicka mms utan rörliga bilder.

Om mina vänner hade jättefina bilder på Nalle Puh och hans vänner i sina mobiltelefoner så kunde de inte skicka bilderna till mig via bluetooth utan var tvungen att mms:a och för att utbytet av bilder inte skulle ruinera oss så betalade man alltid fem kronor till sin vän med den fina bilden. När jag var liten chattade vi på Funplanet och Doobidoo, men bara en timme om dagen. För man ringde upp via telefonnätet och ingen kunde ringa hem om någon var uppkopplad på internet som på den tiden var segt och dyrt. Förstår ni hur skrattretande? Min lillebror och mina småkusiner minns inte hur det var att vara fem år gammal och aldrig ha spelat ett dataspel. De minns inte heller att vi hade datakunskap i mellanstadiet för att få lära oss att öppna ett worddokument. Men det som är ännu mer skrattretande är att internet är så vanligt för oss, men inte för våra föräldrar eller mor- och farföräldrar. Vi har nästan hela vårt liv haft en dator hemma och internetuppkoppling.

Vi twittrar, bloggar, facebookar, researchar, stalkar och skvallrar på internet. Kan man en community kan man alla, försökte jag förklara för mamma här om dagen när hon ville att jag skulle introducera henne för Facebook. Jag minns inte ens hur det var att inte någonsin förstå hur en community fungerar.

Om hundra år så kommer man skratta åt våra stenåldersbloggar, åt vårt gammelmodiga twittrande, åt att internet var så långsamt. Man kommer också förbryllas över att vi lever i en tid där kvinnor inte har haft rösträtt speciellt länge, där man tjafsar om jämlikhet och jämnställdhet och där homosexuella hånas och förnedras (utom i Stockholm där det istället är trendigt att hänga med bögar, men vem vill hänga med lesbiska?). Det finns så många exempel, men jag håller nog med Nio till fem; jag vill också leva i framtiden.