ISABELLE

Idag när jag satt och väntade på fröken No Name så slog det sig ner en äldre kvinna bredvid mig på Mocco. Jag tittade snabbt åt vänster för att se vem det var och hon log medlidsamt åt mitt håll. Sedan började hon prata. Hon behövde hjälp att hälla upp sitt kaffe, ville att jag skulle öppna den lilla påsen med sucketter, peta bort rädisorna på hennes räksmörgås och dessutom hjälpa henne hämta en sked. Det hade varit helt okej om hon hade varit +60, men nu var allt bara underligt. Dessutom hade hon olika förklaringar till varför hon behövde hjälp; nyopererad gallblåsa, nyopererad rygg, nyss besökt franska ambassaden och svimmat på vägen, sex blödande stygn i armen etc. Jag sms:ade mitt lunchsällskap och bad henne skynda sig för att jag skulle slippa vara själv med the crazy lady. När mitt lunchsällskap dök upp så blev vi konstant avbrutna av damen som ville berätta om diverse krämpor, alternativt be om hjälp. Det rörde henne inte i ryggraden att avbryta oss var femte minut för att berätta om svimningsattacker eller sjukhusbesök.

När kvinnan väl hade lämnat Mocco så föreslog fröken No Name att hon kanske led av Münchhausens, och det tror jag. Det ledde till en diskussion om man ska ringa till polisen när man stöter på psykiskt sjuka människor på gatan, även om man inte känner sig hotad själv. Ska man ringa och be om hjälp när någon med tvångstankar rör vid alla tunnelbanespärrar om och om igen med ångest i blicken? Ska man diskret informera cafépersonalen om att någon med Münchhausens trakasserar gästerna? Jag vet inte. Det är svårt, men obehagligt. Kanske var hon trots allt bara ensam.