tankar om avundsjuka och varmare breddgrader.
Klasson bloggar som bekant från Paris och jag följer självklart hennes inlägg slaviskt. Oftast så blir jag inte fruktansvärt avundsjuk eftersom hon och jag vill så olika saker med vår vistelsetid där, men ibland slår avundsjukan till. Så som när hon fraterniserar sig på modevisningar eller nu senast då hon bloggade om det fantastiska vädret i Frankrikes huvudstad.
Ja, januari, februari och mars (förutom min födelsedag) är tråkiga månader i Sverige. Det är kallt, slaskigt och grått utomhus och vi alla längtar efter ljumma vindar och en chans att få ha på sig Converse och skinnjacka. Ett hopp om sommar, helt enkelt. Så när Klasson bloggar och skickar sms om vinflaskor i parker, jordgubbar och nästan +20 grader så dör jag en smula i själen. Jag vill inte ha mer regn, snö och slask - jag vill också ha vår!
helgen.
Helgen spenderades mestadels i goda vänners lag - i gamla vänner sällskap. Det tajtaste tjejgäng jag någonsin varit en del av har bestått av Josefine, Sofia, Vici och My, ett tjejgäng som även under sina glansdagar i högstadiet titulerade sig som Stockholms Pinglorna (haha). I och med att vi växte upp så försvann alla åt varsitt håll men vänskapen bestod i alla fall i grund och botten.
Nu är det snart dags för oss att splittras igen då My flyttar till Japan i ett helt år och av den anledningen samlades vi på fredagskvällen i Hammarby Sjöstad för reunion. Vi lagade middag tillsammans, en gammal paradrätt, hyrde Factory Girl (Sienna Miller imponerade som Edie Sedgwick men Hayden Christensen borde ha totalförbjudits att spela Bob Dylan), åt smågodis och fnissade fram på småtimmarna innan vi alla somnade. Det var tusen år sedan jag var på en sleep-over med vänner och det kändes nästan annorlunda att alla sitta och äta frukost tillsammans på morgonen utan ett spår av baksmälla. Men fint var det. Sådär fint som det bara är med vänner när man inte har något smink, ingen luktar gammal fylla och alla skrattar högt över fil och müesli. Det är synd att det krävs att en av mina bästa vänner ska flytta till andra sidan jordklotet för att vi alla skulle samlas igen, som förr i tiden, men det var fint så länge det varade.
Under lördagen var det ett tidsspäckat schema. Jag och Vici begav oss ut på stan för att möta upp Andrea som hade designat och producerat en tygpåse med motiv till My i avskedspresent. Jag älskar att jag har så begåvade vänner och bekanta, och att alla är bra på saker som jag inte kan. Så som att rita systemkameror och kunna förmedla mina tankar till en faktisk produkt. Efter lite trixande på stan så skyndade jag mig hem för att ge pojkvännen en puss och ladda om inför Thåström. Helt darrig i benen efter konserten så kastade jag mig iväg till Sjöstaden igen för Mys avskedsfest. Några strutar popcorn och ett par öl senare höll jag på att somna i soffan till de blinkande stroboskopljusen.
Sömnbristen var ett tydligt faktum för jag sov 12 timmar natten till söndagen och vaknade och hade nästan sovit bort hela dagen. Skönt att jag och pojkvännen kunde ägna de sista ljusa timmarna åt att promenera, äta god middag och titta på Gossip Girl och Heroes!
En öppen önskelista (till Emelie Klasson)
Snart åker jag till Paris, och det är alltid staden som florerar i mina drömmar. Skillnaden denna gång är att jag ska besöka Klasson som bor i Paris och inte turista med mina föräldrar. Men det hindrar mig inte från att önska mig en hel drös med saker:
* Macaroons i härliga pastellfärger
* Portionsförpackningar av naturell yoghurt (jag har en konstig faiblesse för geléartad yoghurt i miniförpackning)
* Besök hos Prada och Miu Miu
* Låta mig traska runt på Les Printemps, och andra stora butiker, exakt hur länge jag vill
* Lägenhetstittande
* En flaska rödvin för mycket
* Spatsera planlöst och sedan sitta alldeles för länge på någon uteservering
* Låta mig tjata, gnata och ställa en triljon frågor (som bara känns relevanta i mitt huvud)
* Ett besök på La Durée (så att jag kan köpa bakverk så att det står härliga till)
* Låta mig klämma, titta, och dofta på allting inne på Merci i Le Marais.
och en enorm dos av tjejsnack.
Vi ses här, under Eiffeltornet, där solen lyser och fåglarna kvittrar.
Ps. Glöm inte en flaska vin och en låda jordgubbar!
jag önskar att jag kunde berätta för er om Thåström.
Jag önskar att jag kunde berätta för er hur det känns när man golvas av en röst, faller handlöst och svävar sedan över en folkhop. Men trots att ord är min starka sida så räcker inte synonymerna till för att beskriva hur det var att uppleva Thåström på Cirkus den 14:e mars 2009.
Jag och Ellie hade grundat med pasta och prat om hans nya cd-skiva Kärlek är för dom, på Vapiano innan vi tog oss ut till Djurgården. Redan utanför Cirkus var stämningen hög men istället för att spendera pengar på merchandise så rörde vi oss in mot scenen för att garantera en bra plats. Som vanligt var folkhopen blandad - familjer, kungligheter, punkfjortisar, övervintrande rockers och ja, helt vanliga människor.
Själva konserten var fantastisk - såklart, men även annorlunda. Jag kan gissa att man kommer att tala om kvällen länge för precis fler än jag och Elisabeth var övertygade om att detta var någonting historiskt. Thåström lyckas alltid trollbinda med sin röst och spasmiska rörelsesätt på scenen och den här kvällen var inte sämre. Uppbackad av fantastiska musiker blandade han de bästa från den nya skivan, med favoriterna från Skebokvarnsvägen 209 och gamla Imperiet-klassiker. Bland annat Höghus, låghus, dårhus och Katarian Klockor som han så sällan spelar. Under Alla vill till himlen exploderade publiken och Thåström spexade med både text och musik.
Det var en glad man på scenen som bjöd på leenden och kanske hans längsta mellansnack någonsin. Till och med humör fanns i luften, speciellt under Döden i schlager-SM som spelades medan Melodifestivalen visades på TV. Inget spår fanns kvar av den trötte Joakim Thåström vi såg på Zinken i somras, utan nu var han nyrakad och iklädd kostym. Ja, det märktes att han verkligen ville vara tillbaka och lyckades galant med den bedriften.
Kvällen avslutades med en euofisk Du ska vara president innan Thåström kastade slängkyssar mot publiken som tackade och tog emot chansen att få se en levande legend.
fucking fabulous.
fredag.
kärlek är för dom.
Nu när jag har hört alla spår så kan jag inte hålla med recensenterna. Det var en fantastisk skiva med fantastiska texter och musik. Visserligen mörk, och vemodig, men det är precis vad man förväntar sig om man har lyssnat igenom Thåströms andra 20 skivor i kronologisk ordning. Då förstår man varför den här skivan är mörk och vemodig. Allt från öppningsspåret Kort biografi med litet testamente (den perfekta början), till Långbort (som beskriver just den känslana av att vilja långt bort, att ständigt vara på flykt) och Över sundet (ett vemodigt förlåt till Regina Lund, och ett vackert sådant) är fulländat. Och precis som tidigare, så kan den här skivan mycket väl vara den sista.
det där med festivaler, tältångest och lera till knäna.
Foto: Hedi Slimane
Jag har noggrannt övervägt det där med festivaler genom åren då mer eller mindre halva min bekantskapskrets årligen besöker lerslagfälten. I år hade jag funderat på att åka till Peace & Love för att se Pete Doherty och Thåström men eftersom det är lite brist på tältkompanjoner så har jag nu övervägt att åka till Hultsfred istället för att se Thåström, The Killers och Regina Spektor. Man kanske ska satsa fullt ut istället för att åka på en hippieliknande festival i Borlänge.
Josefine är överlycklig och har lovat mig både tältplats och stormkök men jag är smått tveksam. Med största sannolikhet kommer jag vara döende väl på plats i den lilla hålan i Småland. Lera, klibbiga linser, äcklig mat och för lite sömn. Men det mesta här i livet kräver en aning uppoffring - även musiken.
pink dreams. black minds.
Bildserien på Courtney Love, fotograferad av Hedi Slimane, är bland det bästa jag har sett på väldigt väldigt länge. Det mesta är svartvitt, som vanligt, men även den här i färg tycker jag är underbar. Om jag fick välja en favoritfotograf så skulle jag välja Hedi Slimane. Absolut. Sedan skadar det inte heller att jag är smått besatt av Courtney Love.
torsdag.
Happy thursday, för att sno Josses bloggrubrik. Jobb. Lunch på Vapiano. Jobb. Springa in i en solbränd Jade. Fika med Sarah. Sats och spinning. Dirty Sexy Money. Planerande inför morgondagen. Då mina damer och herrar, så släpps Thåströms "Kärlek är för dom". Det blir fantastiskt! Och hektisk helg.
Fredag: skivlyssnande och SP-reunion hos My.
Lördag: hämta upp det sista i det hemliga projektet. Thåström på Cirkus. Mys avskedsfest.
Precis så som jag vill ha det med andra ord.
but julian, i'm a little older than you
Courtney Love by Hedi Slimane
onsdag.
tankar om bittra skivrecensenter.
Idag trillar recensionerna av Kärlek är för dom av Thåström in på diverse tidningar, hemsidor och bloggar. Alla kan inte ha lagt händerna på skivan utan många tycks ha provlyssnat på mindre laglig väg och desto fler tycks vara avdankade skivfantaster som inte vet vad de pratar om. Jag har själv inte hört skivan än, men herregud. Den 21:a skivan i Thåströms karriär och karln börjar bli lite till åren - och bland annat SVD:s recensent Elin Unnes (som jag i vanliga fall kan respektera) tycks tro att Thåström ska göra slagordsmusik med catchy melodier så som Ebba Grön. DN:s recensent dillar om kontinentaleuropa och flertalet påpekar att skivan inte går att spela i datorn för att den inte ska kunna fildelas. Jag undrar hur många som provade att sätta skivan i datorn innan de publicerade sina trasiga ord för jag har säkra källor på att det inte är något problem alls.
För min del spelar det ingen roll vad recensenterna skriver för jag är fortfarande ohyggligt sugen på att det ska bli fredag, då skivan släpps och lördag då jag står längst fram på Cirkus.
i fuck for fashion.
Hedi Slimane
tisdag.
Snökaos. Snöslaskkaos. Slaskkaos. Usch. Däremot läste jag ut den rafflande Aldrig fucka upp av Jens Lapidus idag under lunchen på Mocco. Kvällen har spenderats med att Skype:a med Klasson. Jag har suttit med mitt fula headset på i timmar och först försökt klura ut hur allt fungerar och sedan pratat med fina lilla Klasson där borta i Paris. Nu vankas middag och sedan drömmar som passar en frankofil. Puss!
måndag.
kaya scodelario.
lägenheter, snaror och vingar.
slut som artist.
Foto: Hedi Slimane
helgen.
Vissa helger är extremt bra helger. Det här var en sådan helg. Fredagen startade fantastiskt med en lika fantastisk Whyred-klänning i min ägo. Därefter åkte jag till Uppsala och skrattade, pratade och tittade på Heroes större delen av kvällen. Lördagen spenderades mestadels med att ligga och slumra i sängen, kittlas och äta våfflor med lönnsirap till frukost. När mörkret började falla smygåt vi av Amandas födelsedagsmiddag innan vi åkte in till stan och gick på bio. Färgglada klubbor och Mammut. En snabbsväng tillbaka hem till Chris för att bättra på sminken, sedan plockade vi upp en pava rött och en salamipizza och begav oss hem till Edvin. Tanken var att vi skulle stanna en liten stund och dricka något glas med Chris vänner men det slutade efter ett antal glas rödvin, att vi vinglade hem på isiga gator vid tvåsnåret. Idag var det något jobbigare att vakna men eftersom Amanda fyllde år så blev det släktlunch med tårta (det gjorde susen) innan jag skyndade hem till Stockholm. Nu har jag precis lyckats fixa Skype och snart vankas lite kvarglömt godis från bion och Gossip Girl.