ISABELLE

Okej, jag erkänner att jag hade fel. Den som sa att det är helt överskattat att fylla 20 år har helt fel. Det är precis som alla födelsedagar - lite smått underskattat. Helt blasé gick jag och lade mig den 23 mars för att sedan vakna över en timme innan jag skulle väckas av skrovliga röster och paket. Precis som när man var liten så låg jag i sängen med vidöppna ögon och lyssnade efter tassande fotsteg utanför dörren. Och precis som alla andra år så kändes det som en hel evighet innan familjen kom in med tända ljus, blommor och presenter.

Födelsedagen var finfin, trots isande vindar utomhus. Hela dagen mottog jag gratulationer från nära och kära och till och med solen valde min sida. Kvällen spenderades hemma med släkten och pojkvännen. Champagne, god middag och traditionsenlig hallonmoussetårta. Och självklart en massa presenter, hah!

Nu fortsätter firandet för min del eftersom jag flyger ner till Paris imorgon för att låta fransmännen fira min födelsedag och dricka vin med Klasson. Fantastiskt, med andra ord!

Nu är det inte många timmar kvar, utan det rör sig om några få skälvande timmar innan klockan slår tolv och jag fyller tjugo år. Folk har frågat ganska länge nu hur det känns, men sanningen är att det känns absolut ingenting. Jag tror inte att jag kommer rusa in på Systembolaget imorgon eller vakna innan familjen kommer in och sjunger, utan jag tror att allt kommer vara ungefär som vanligt. Oh well, sista kvällen som tonåring spenderade i badkaret under ett moln av rosa grape-bubblor och med en bok i handen. Det är lite så det är att vara nitton år, fortfarande bo hemma där man har lyxen att ha ett badkar. Fortfarande tidiga kvällar eftersom jobbet kallar imorgon, men inte riktigt fast i fällan som kallas för arbetsliv. Kanske borde jag ha levt mina sista timmar så som man ska som tonåring - dräggfull, stinkandes av cigarettrök och svett från ett dansgolv. Fast samtidigt, jag var inte heller riktigt så hela tonåren, och tack för det!

Men jag tackar av tonåren med en bild som är ganska typisk
- ettan på gymnasiet, nyårsafton och lagom mycket bubbel i kroppen!

Jag hatar avsked. Det är nog det värsta jag vet eftersom jag aldrig vet vad jag ska säga. Varje gång jag ska säga farväl till någon närstående så kommer en känsla över mig att jag ska be om ursäkt. Be om ursäkt för alla dumma saker jag har sagt, alla felaktigheter jag har gjort och framför allt - allt som jag inte sa.

Idag träffade jag min allra finaste My, min änglasyster och mitt allt. Det finns ingen som My och det kommer antagligen aldrig finnas någon som My eftersom ingen annan fångade mig när jag behövde det som mest. Det finns inte heller någon vän som har fått mig att skratta och gråta så mycket som My. Men som i alla great love stories så har det inte varit lätt. Det är kämpigt att tycka om någon så mycket. Det är kämpigt när orden aldrig räcker till, vilket gör att jag inte säger någonting istället. Och nu efter att jag kramade henne hejdå vid Odenplan så känns det som om jag borde ringa och säga allt. Självklart kommer jag inte göra det, för jag gör inte sådant. Jag blottar själen för mina närmaste men inte genom att tala utan genom att skriva. Jag är feg och gömmer mig bakom ord, metaforer och formuleringar.

  

Men det är en del saker jag vill att du ska veta My: det finns ingen som du. Jag har fortfarande sparat alla soliga minnen längst in i mitt hjärta där ingen kan komma åt dem. Jag lyssnar fortfarande på Peggy Lejonhjärta och tänker på dig. Det var jag som skickade breven med låttexterna kluddrade på kuvertet. Jag har fortfarande ett sms sparat från dig som du skickade när vi gick i nian.

Hade jag kunnat så hade jag åkt och hälsat på dig i Japan. Om du inte hade fångat mig när allt gick käpp rätt åt helvete så vet jag inte hur allt hade sett ut idag. Jag är ledsen för allt som hände, du vet nog vad, men jag är samtidigt glad över att vi tog oss framåt. Det känns fruktansvärt tomt att du ska åka till Japan, för vem ska jag nu ringa när allt blir becksvart omkring mig? Jag vet att jag sällan hör av mig, men det är en sådan stor trygghet att du alltid har funnits här. Utan dig hade jag nog varit lite av en annan person idag. There's a first time for everything. Och du kommer alltid vara min ögonsten, hur klyschigt och larvigt det än låter så är det sant. Och glömde jag säga det, så älskar jag dig.

Vilken härlig dag! Vaknade i ottan (eller kvart över nio, men ändå) för att svida om och äta frukost innan jag och Chris begav oss till Södermalm för att möta upp finaste My och Vici för promenad längs vattnet till Hornstull där vi slank in på  Strand Establ. för fantastisk våffelbuffé. En helt underbar idé att servera våfflor till hungriga (och bakfulla) individer om lördagar och söndagar. Oräknerliga våfflor, ett tjugotal toppings och massor med färsk frukt senare var vi alla smått illamående, hah.

Resten av dagen har spenderats hemma i sängen med Confessions of a Shopaholic. Brutalt dålig film med fruktansvärda Isla Fisher i huvudrollen som den tidigare ack så charmiga Rebecca Bloomwood. Bokserien av Sophie Kinsella har alltid varit charmig, på ett sätt som bara britter kan mana fram. Filmen var tacky, så som bara amerikaner kan vara. Rebecca var amerikan (såklart) och trots hennes spending-problem bar hon hutlöst fula märkeskläder genom hela filmen. Konstant ramlade hon, gick in, eller snubblade och varje pinsam händelse följdes av ett hysteriskt falsettskrik och fnitter. Och självfallet fick hon prinsen i slutet. Ja, amerikaner vet verkligen hur man tar en helt okej bok och gör det till en fasansfull film.

Nu ska jag trösta mig med något som amerikaner faktiskt är bra på och det är TV-serier. Heja söndagar och Gossip Girl!