it is bananas. i die.
och alla andra uttryck Rachel Zoe skulle ha använt sig av
- the Dress är min!
berns och bob.
Snart rullar hela Dylan-hysterin över Stockholm. Den 22 mars spelar Bob Dylan på Berns, en spelning som lades till såhär i sista minuten och jag hade gärna varit där. Såklart kommer även legenden till Globen men att betala närmare tusenlappen för en opersonlig konsert med en oberäknerlig artist känns inte som min melodi, men däremot hade jag gärna sett honom på Berns. För det är så med vissa artister, så som Thåström och Dylan att man aldrig vet om det är deras sista framträdande, så det gäller att passa på. Men såklart är Bob Dylans spelning på Berns slutsåld.
Ja, för med legender så gäller det att vara först på biljetterna om man vill ha en chans. Ungefär som med hypade klädesplagg eller bästa hörnbordet på L'Angolo.
Ja, för med legender så gäller det att vara först på biljetterna om man vill ha en chans. Ungefär som med hypade klädesplagg eller bästa hörnbordet på L'Angolo.
torsdag.
Okej, total mental svacka idag. Jag vaknade och såg att det snöade utanför och redan då ville jag lägga mig och strejka under täcket. Egentligen var det ingenting som var fel på dagen, men eftersom alla andra dagar de senaste månaderna har varit toppendagar så känns en sådan här dag som rena rama depressionen. Men för att fokusera på andra bra saker: jag har lagt undan the Dress, thaimaten till lunch satt inte helt fel, jag var duktig och gick på Sats och svettades på spinningen och jag har äntligen köpt ett par Skypelurar så att jag ska kunna tjattra med Klasson. Fantastiskt.
Nu ska jag lägga mig i min superstora flanellskjorta och sova. Puss!
Ps. Min mobil fungerar igen, om än sporadiskt, jippie nästan alla samtal kommer fram!
Nu ska jag lägga mig i min superstora flanellskjorta och sova. Puss!
Ps. Min mobil fungerar igen, om än sporadiskt, jippie nästan alla samtal kommer fram!
när vänner fungerar som mammor och djävulen skrattar på min axel.
Det finns både fördelar och nackdelar med att inte ha sina vänner runt omkring sig hela tiden. Fördelarna är självfallet inte speciellt många, annat än lite tystnad när man som bäst behöver det, men nackdelarna är desto fler. För ibland så fungerar goda vänner som en tjatig mamma.
Det vill säga att när jag nu har hängt undan the Dress på Whyred så är det ingen som bankar mig i huvudet och säger att jag är dum i huvudet som ska spendera en halv förmögenhet på en säsongsbaserad klänning. Självklart vet jag att det är lite dumdristigt men jag unnar mig väldigt sällan något dyrt (men oftare än den gemene vännen). Oh well, nu är pengarna på kontot och det bränner i fickan. Efter jobbet mina vänner, efter jobbet.
Update: Mitt smakråd och goda vän Josefine (som aldrig kallar mig dum i huvudet, åtminstone inte utan att fnissa samtidigt) har övertalat mig att vänta till imorgon, så att hon kan följa med mig på shoppingturen.
Det vill säga att när jag nu har hängt undan the Dress på Whyred så är det ingen som bankar mig i huvudet och säger att jag är dum i huvudet som ska spendera en halv förmögenhet på en säsongsbaserad klänning. Självklart vet jag att det är lite dumdristigt men jag unnar mig väldigt sällan något dyrt (men oftare än den gemene vännen). Oh well, nu är pengarna på kontot och det bränner i fickan. Efter jobbet mina vänner, efter jobbet.
Update: Mitt smakråd och goda vän Josefine (som aldrig kallar mig dum i huvudet, åtminstone inte utan att fnissa samtidigt) har övertalat mig att vänta till imorgon, så att hon kan följa med mig på shoppingturen.
mobilhelvete.
fuckfuckfuckfuckfuckfuckfuckfuck, fuck, min telefon har dött. det går inte att nå mig annat än via sms, och hey, jag har inte ditt nummer på den telefon som jag använder just nu, och glömde jag tillägga? jag kan absolut ingens nummer i huvudet. så om det är något viktigt så kan ni nå mig på mitt gamla vanliga nummer via sms, men inte mer än så. helvete, jag orkar verkligen inte ge mig ut på jakt efter en ny telefon.
onsdag.
Onsdag. Lunch på Mocco. Irritation över människor. Herregud, jag skrämmer mig själv när jag tänker på hur ofta jag blir irriterad på människor. Bara deras existens i närheten av mig kan få mig att vilja skrika. Men det gör jag såklart inte, självklart inte, men jag vill. Som idag på yogan. Jag har full respekt för människor som tar sin träning på stort allvar och som har lärt sig en ordentlig yogaandning. Däremot har jag mindre respekt för fejkade hälso-freaks i spraytan och alldeles för tajta, vita kläder som klämmer ner sig medtagna yogamatta bredvid min för att sedan börja andas så högt att det knappt gick att koncentrera sig på solhälsningen. Tillslut var den i alla fall en tant på andra sidan rummet som högt och tydligt bad hälsomannen att andas lite tystare. Själv koncentrerade jag mig på mina krampande vader i något som jag tror kallades den nedvända hunden eller något sådant, jag minns inte. Jag hörde bara hans andning hela tiden.
Nu med mat i magen och passionsfrukter på ett fat vid min sida så har jag lugnat ner mig igen. Egentligen vill jag skriva, men jag hatar tidspress när jag ska prestera bra. Och därför orkar jag inte öppna word och kladda ner tankarna utan istället ska jag förlora mig i Skins. Det är en ganska inspirerande serie, lite hopp i allt engelskt-depp och gråhet.
Nu med mat i magen och passionsfrukter på ett fat vid min sida så har jag lugnat ner mig igen. Egentligen vill jag skriva, men jag hatar tidspress när jag ska prestera bra. Och därför orkar jag inte öppna word och kladda ner tankarna utan istället ska jag förlora mig i Skins. Det är en ganska inspirerande serie, lite hopp i allt engelskt-depp och gråhet.
love and death conquers all.
Kärleken övervinner allt. Love conquers all. En klassiker, så att säga. Igår såg jag en riktigt bra film - Sid and Nancy. Den handlar, så som namnet avslöjar, om Sid Vicious från Sex Pistols och Nancy Spungen. Lite kuriosa sådär är att Sid Vicious spelas av Gary Oldman som även spelar Sirius Black (en annan av mina favoriter) i Harry Potter-filmerna. Hur som helst, det var inte det jag ville ha sagt.
Jag är svag för kärlekshistorier, men det finns bara två typer av dem som jag tycker om. Den ena är alla tragiska kärlekshistorier som finns att berätta. Flickor och pojkar som älskar så hårt att någonting går sönder på vägen. Sid and Nancy var en sådan kärleksberättelse. Förlorade och bortappade Sid Vicious som inte riktigt kunde spela något instrument eller hålla en ton, utan var Sex Pistols. Johnny Rotten i alla ära, men utan Sid fanns inte själen i Sex Pistols. Och sedan förstås Nancy Spungen. Som jag har fruktansvärt svårt för. Hennes heroinberoende, hennes utbrott och schizofrena handlingar. Men självfallet faller jag pladask för deras kärlek till varandra. Hur kan man inte låta bli att hänföras av två människor som så blint klamrar sig fast i varandra när livet snurrar alldeles för fort förbi deras slutna ögonlock? En aning morbid blir kanske deras berättelse med självmordspakten, men jag faller (såklart) även för det.
Sedan tycker jag alldeles fruktansvärt mycket om lyckliga kärleksberättelser. Det finaste jag vet är att få höra om hur folk träffades i tonåren och sedan var lika lyckligt fnittriga tillsammans resten av livet. Hur de yttre omständigheterna inte spelade någon roll utan att man ändå höll varandra i handen, visste precis hur den andra ville ha sitt kaffe och kliade varandra i nacken, genom hela livet. Tyvärr är det sällan man stöter på den typen av kärlek idag, knappt ens i böcker eller på film. Men hoppet finns ändå kvar.
Den gemensamma nämnaren i båda berättelserna tror jag är att det bara finns en person som är rätt där ute. Det är fruktansvärt skrämmande och läskigt, såklart, men samtidigt ganska fint. För man får ändå tänka positivt, även om vänner berättar snyftande efter diverse uppbrott att deras ex-pojkvän verkligen var den rätte, så var han antagligen inte det, för då skulle inte allt ha slutat med massor av glassplitter och tårar. Själv vet jag såklart inte om det bara finns en person för alla eller inte, men den gemensamma nämnaren i det som jag tycker är så fint med kärlek är just så.
Jag är svag för kärlekshistorier, men det finns bara två typer av dem som jag tycker om. Den ena är alla tragiska kärlekshistorier som finns att berätta. Flickor och pojkar som älskar så hårt att någonting går sönder på vägen. Sid and Nancy var en sådan kärleksberättelse. Förlorade och bortappade Sid Vicious som inte riktigt kunde spela något instrument eller hålla en ton, utan var Sex Pistols. Johnny Rotten i alla ära, men utan Sid fanns inte själen i Sex Pistols. Och sedan förstås Nancy Spungen. Som jag har fruktansvärt svårt för. Hennes heroinberoende, hennes utbrott och schizofrena handlingar. Men självfallet faller jag pladask för deras kärlek till varandra. Hur kan man inte låta bli att hänföras av två människor som så blint klamrar sig fast i varandra när livet snurrar alldeles för fort förbi deras slutna ögonlock? En aning morbid blir kanske deras berättelse med självmordspakten, men jag faller (såklart) även för det.
Sedan tycker jag alldeles fruktansvärt mycket om lyckliga kärleksberättelser. Det finaste jag vet är att få höra om hur folk träffades i tonåren och sedan var lika lyckligt fnittriga tillsammans resten av livet. Hur de yttre omständigheterna inte spelade någon roll utan att man ändå höll varandra i handen, visste precis hur den andra ville ha sitt kaffe och kliade varandra i nacken, genom hela livet. Tyvärr är det sällan man stöter på den typen av kärlek idag, knappt ens i böcker eller på film. Men hoppet finns ändå kvar.
Den gemensamma nämnaren i båda berättelserna tror jag är att det bara finns en person som är rätt där ute. Det är fruktansvärt skrämmande och läskigt, såklart, men samtidigt ganska fint. För man får ändå tänka positivt, även om vänner berättar snyftande efter diverse uppbrott att deras ex-pojkvän verkligen var den rätte, så var han antagligen inte det, för då skulle inte allt ha slutat med massor av glassplitter och tårar. Själv vet jag såklart inte om det bara finns en person för alla eller inte, men den gemensamma nämnaren i det som jag tycker är så fint med kärlek är just så.
glammiga blondiner och en bok i bakhuvudet.
Jag har ganska svårt för människor som stör mina rutiner. Kanske har jag en släng av aspergers eller inte, men jag tycker om att göra saker på ett visst sätt. Så som att äta lunch i lugn och ro. Det där med att ta det lugnt är alltid viktigt för mig och när det är lunchtimme så tycker jag att det är skönt att sjunka ner på exempelvis Mocco med god mat och en god bok.
Idag satt jag som bäst i min egen värld så jag hörde en gäll röst och någon som klämnde sig ner bredvid mig. Hade det varit en vän hade jag blivit glad och genast lagt ifrån mig boken. Men när det handlar om Stockholms mest (ö)kända blondin så kände jag direkt att jag ville klubba henne i hvuudet med Jens Lapidus "Aldrig fucka upp". Markera mitt revir. Dock hann jag aldrig så lång innan en journalist med ögon lysande som två strålkastare satte sig mitt emot blondinen och de började tjattra. Om hennes planer i framtiden, rykten med högflygande budskap och en hel drös av sockrade lögner. Ni som känner mig vet att sådant där går mig på nerverna. Men jag höll god min, åt min boeuf bourgignon och lade sedan benen på ryggen.
Men förhoppningsvis får jag min lugna stund i eftermiddag - först fönstershopping och därefter yoga på Sats. Sedan min knäskada så är jag ungefär vig som ett kylskåp och senast jag var på yoga somnade jag som ett barn där i mörkret. Oh well, livet går vidare.
Idag satt jag som bäst i min egen värld så jag hörde en gäll röst och någon som klämnde sig ner bredvid mig. Hade det varit en vän hade jag blivit glad och genast lagt ifrån mig boken. Men när det handlar om Stockholms mest (ö)kända blondin så kände jag direkt att jag ville klubba henne i hvuudet med Jens Lapidus "Aldrig fucka upp". Markera mitt revir. Dock hann jag aldrig så lång innan en journalist med ögon lysande som två strålkastare satte sig mitt emot blondinen och de började tjattra. Om hennes planer i framtiden, rykten med högflygande budskap och en hel drös av sockrade lögner. Ni som känner mig vet att sådant där går mig på nerverna. Men jag höll god min, åt min boeuf bourgignon och lade sedan benen på ryggen.
Men förhoppningsvis får jag min lugna stund i eftermiddag - först fönstershopping och därefter yoga på Sats. Sedan min knäskada så är jag ungefär vig som ett kylskåp och senast jag var på yoga somnade jag som ett barn där i mörkret. Oh well, livet går vidare.
drama, and oh, some more drama.
Att jag är en sucker för serier vet vi ju alla redan vi det här laget - men herregud, trailern inför sista säsongen av the Hills är alldeles för spännande (och överdramatisk som vanligt)!
tisdag.
Dagarna bara flyter förbi, tiden springer förbi och jag halkar på efterkälken. Ibland blir jag nästan rädd över hur fort allt händer och ändå så känns det som om ingenting händer. Det är bara ett mellan-år. Och alla dagar bli mellan-dagar. Men det kan vara bra det också. Idag var en bra dag. Lunch på Blueberry och det är alltid fantastiskt eftersom man känner sig som nyttigheten själv när man går därifrån. Spanade på födelsedagspresenter på Nathalie Schuterman och Urban Outfitters. Sprang in i My på väg tillbaka till jobbet, stackarn stod i kylan och försökte värva folk till Amnesty. Jobbade lite till. Sprang in i My en andra gång, på vägen hem från jobbet och fastnade på Östermalmstorg med henne i 40 trevliga men kalla minuter. Sedan åkte jag hem och har tittat på både Skins och påbörjat filmen Sid and Nancy. Jag gillar Sex Pistols, både musiken och allt drama. Kvällen kommer antagligen att spenderas på samma sätt, men det är skönt med lugna eftermiddagar.
drömmar om miuccia.
Redan hypade väskan från Prada a/w 2009.
Det är inte lätt när det är svårt. Ja, efter att min älskade Miu Miu gick en plågsam död till mötes så har jag varit utan en väska. Eller nja, inte utan kanske men jag har mestadels använt en gammal sliten oxblodsfärgad skinnväska som verkligen sjunger på sista versen. Jag tycker själv att jag har varit duktig och hållit ögonen öppna och sannerligen har jag ibland varit blind.
Idag på lunchen tog jag mig en tur in på Nathalie Schuterman för att beskåda nyheterna och insåg att det är tur att jag inte lade allt mitt hopp i händerna på Lanvin för trots söta kläder så är väskor inte modehusets refräng. Däremot så visar fortfarande Miuccia Prada var skåpet ska stå med både original Prada och systermärket Miu Miu. Mocka, skinn, klassiska lediga modeller och glittrande kristaller. Eskapism och bekvämlighet i ett.
Trots att euron chocksteg igår (dumma svenska banker i Baltikum!) så tror jag att jag ska ruva på slantarna tills jag åker ner till Paris. Jag är trots allt där om lite mer än 20 dagar med wayfarers på nästippen och skinnjackan över armen, plus att Klasson, trots extragavanta tankar, så tar hon ner mig på jorden när det kommer till att sväva iväg och drömma om allt för dyra ting!
laddar skalman ner musik?
Antagligen dagens roligaste artikel på Svd.se läser du här!
tankar om kärlek.
Det finaste med kärlek och förhållanden är att parterna, pusselbitarna i ett förhållande alltid väljer varandra, om och om igen. Andra människor bara cirkulerar i periferin, men för pusselbitarna så finns det bara ett par ögon, en näsa, två händer och en mun att välja gång på gång.
måndag.
Idag var det en riktigt bra måndag på jobbet, ja, än så länge har alla dagar på jobbet varit bra dagar men idag var en riktigt bra måndag. Tiden sprang förbi men jag hann ändå göra massvis, och samtidigt snegla med ena ögat på första dagen av Carolin-målet i rätten samt läsa slutpläderingarna i Pirate Bay-fallet. Och sådant gillar kulturnissar och mediegalningar som jag.
Kvällen spenderades först efter tre cappuccinos på franskan och därefter med 90210 och nu tittar jag på Advokaterna för att fortbilda mig lite. För som man säger - journalister kan väldigt lite om väldigt mycket. Så det gäller att ta alla chanser som kommer att lära sig lite grann om någonting nytt!
Kvällen spenderades först efter tre cappuccinos på franskan och därefter med 90210 och nu tittar jag på Advokaterna för att fortbilda mig lite. För som man säger - journalister kan väldigt lite om väldigt mycket. Så det gäller att ta alla chanser som kommer att lära sig lite grann om någonting nytt!
fina söndagar.
Efter galej hos Lova igår mådde jag mindre bra när jag vaknade vid niotiden av att solen lyste mig i ögonen, men efter en titt utanför fönstret så kom jag på andra tankar. Efter dusch och frukost åkte jag ut till Sjöstaden där jag mötte My och Josefine. Tillsammans promenerade vi mot Södermalm, tog båten över, och gick sedan på isen hela vägen till Hornstull. Det var väldigt fint att gå där i solskenet och prata med två av sina bästa vänner.
Söndagar för mig är precis såhär - med goda vänner eller pojkvännen och out and about i solskenet, fantastiskt!
Söndagar för mig är precis såhär - med goda vänner eller pojkvännen och out and about i solskenet, fantastiskt!
marie antoinette och jag - lova 20 år.
Lova har fyllt 20 år nyligen och det firades med maskerad hemma hos henne på Södermalm igår. Inte vilken maskerad som helst utan mer Phantom of the Opera och Marie Antoinette, med maskerade ögon med andra ord.
Sagt och gjort styrde jag ut mig i en bakelseklänning av vit spets från Judits och mask och begav mig hem till Lova för mingel och middag. Det var trångt, svettigt och fnissigt - precis så som det ska vara med andra ord.
Efter presentöppningen så vankades dans in på småtimmarna. Mer människor trillade in, både nya och gamla vänner och det var en jättetrevlig kväll! Men som alla vet så kan det gå ganska vilt till hemma hos Lova - extra vilt tycks jag ha varit då jag vaknade imorse med strumpbyxorna på under mina pyjamasbyxor och två stora stickor i ena foten, hah!
söndag.
Hade toppentrevligt igår, men mer om det sedan. Nu ska jag duscha i en timme eller något och därefter bege mig ut i solskenet (med solglasögon) i ett försök att återställa balansen i kroppen. Puss!
lördag.
Igår var det lugnt. Lunch med Josefine, igen, och kvällen spenderades med mjukisbyxor och La vie en rose på tv. Idag är det snöstorm nummer 3 på en vecka (suck) men allt är klart inför kvällens galej. Masken är fixad, den gamla brudklänningen är framtagen och presenten är inslagen. Vi ses hos Lova!
torsdag.
Uh, jag vaknade med IPRED-frossa imorse. Jag förstår inte hur alla kunde freaka ur så mycket inför FRA men vara helt lugna nu när IPRED jagar oss i hälarna. 1 april och sedan får privata företag jaga medborgare. Hm, det där lät väldigt socialistiskt av mig, så vi avrundar med ett "Jag älskar att äga" (och låtsas inte om som om jag är väldigt tudelad i fildelningsdebatten). Hah!
Däremot kändes det som vår i luften idag, så jag klädde på mig lite roligare kläder, lämnade halsduken hemma och lunchade med Josefine på thairestaurangen mitt emot jobbet. Över het chili och ris diskuterade vi allt mellan himmel och jord, väldigt trevligt.
Eftermiddagen spenderades rännandes runt på stan i jakt på en födelsedagspresent till Lova. Jag hittade ingenting som föll mig i smaken men inhandlade i alla fall en mask till på lördag. Och så var jag duktig och tränade på Sats också, haha, jag höll på att dö på spinningcykeln men beach 09, eller något. Puss!
Däremot kändes det som vår i luften idag, så jag klädde på mig lite roligare kläder, lämnade halsduken hemma och lunchade med Josefine på thairestaurangen mitt emot jobbet. Över het chili och ris diskuterade vi allt mellan himmel och jord, väldigt trevligt.
Eftermiddagen spenderades rännandes runt på stan i jakt på en födelsedagspresent till Lova. Jag hittade ingenting som föll mig i smaken men inhandlade i alla fall en mask till på lördag. Och så var jag duktig och tränade på Sats också, haha, jag höll på att dö på spinningcykeln men beach 09, eller något. Puss!
onsdag.
Det här är en tröttsam vecka, konstant trött och konstant irriterad. Yes. Men en skön eftermiddag i alla fall, hemma med thé och senaste säsongen av Skins. En fantastiskt skruvad serie, men det går inte att sluta titta. Nu ska jag laga lax och spenatpasta och därefter titta på Brideshead Revisited. Såg tv-serien i höstas och nu har jag hyrt filmen. Till det blir det ny färg på naglarna och förhoppningsvis en briljant idé, då jag börjar känna mig småstressad inför lördag. So long!