vackra män och fina vänner.
torsdag.
onsdag.
"första gången jag var i storstan ägnade jag hela eftermiddagen åt att åka rulltrappa"
Inspirerad av gårdagens filosoferande om landsorter och uppväxt så gjorde jag en snabb demografiskt överblick över mindre samhällen norr om Uppsala dit jag och bekanta har anknytning. Vi pratar om samhällen som har färre antal invånare än vad min stadsdel i Stockholm har, kring 12 000 invånare. Vi pratar om städer/byar med lika många invånare som gick i min grundskola, kring 1 000 stycken. Vi pratar om orter som inte har Mc Donalds eller H&M men kanske har ett Lindex och hör och häpna - Max. Orter som inte har rulltrappor, som inte har biografer, som inte har mer än ett gymnasium, som inte har infralampor på uteserveringarna eftersom det inte finns några uteserveringar annat än en rökruta på kvarterskrogen. Det är så pittoreskt, så charmigt att jag dör lite grann.
djävulen bor i min byrålåda.
Foto: Kacper Kasprzyk
Ibland är jag som ett barn i trotsåldern. Jag går helt enkelt inte och lägger mig, sedan får jag ångest för att jag inte vill sova bort hela morgondagen och ställer väckarklockan väldigt tidigt för att kompensera. Det gör att jag är dödstrött idag och inte alls orkar ut i det fina +20 vädret. Istället "jobbar" jag hemifrån med diverse saker och funderar på huruvida jag ska behålla en kornblå mockaklänning eller inte, detta till tonerna av the Verve.
Josefine replikerade på det här inlägget jag skrev igår och det här var hennes svar:
"Jag skulle utöver denna text knåpa ihop ett inlägg om fördomar mot småstäder, däremot så bestämde sig Bella, som protesterade hej vilt när jag presenterade förslaget, för att sno konceptet rakt av. Och med tanke på att hon hann publicera texten innan mig tänker jag bespara er mödan att läsa allt två gånger. Även om hon mjäkar lite väl mycket. Hon är inte alls så sockersött romantiserande och ödmjuk som det verkar, hon är om inte Ännu mer fördomsfull i förhållande till mig. Hon vill inte ha några sju sorters blommor under kudden - det blir ju smulor i sängen (!), torsdagsmarknaden byts gärna ut mot en promenad längs Götgatsbacken och hon tycker att Thailand är så-å passé för där har hon inte vart sedan 1998 – Sydafrika nästa (!). Så det så. Och hur gärna kan man vilja bo på landet om man ska flytta till Paris inom två veckor? Nej, juste. Det var min hämnd. Tack och hej."
Jag tyckte det var underhållande. Men det får mig att se ut som djävulen själv. Jag är inte så hemsk, faktiskt, jag är ganska så snäll.
kom ihåg detta imorgon.
[ingenting], misfits och rödtjut.
Mötte upp Josefine i Hornstull för att se [ingenting] spela under Liljeholmsbron. Det var inte riktigt min typ av musik, jag drar alldeles för mycket åt det svettiga, sunkiga rockhållet och har lite svårt för mesiga gitarrslingor och ooh:ande och aaah:ande från körande flickor. Men det var inte helt tokigt ska tilläggas. Farbror Blå dök inte upp och avbröt guerillaspelningen och det är ju alltid något positivt. Ungarna i höghusen ovanför fick en godnattvisa på klingande svenska och grannarna fick se något semi-kulturhistoriskt. Efter finpop:en var slut så gick jag och Josefine till Judit och Bertil för att dricka rödtjut. Våra stora gemensamma intressen är skvaller och fantasier, stalking och romantisering. Det ägnade vi oss åt även denna kväll.
Stockholm verkar bestå av en samling misfits från landsbyggden som flyttat hit för att 1) förverkliga sina akademikerdrömmar 2) slå igenom inom den estetiska sfären. Nästan ingen jag känner har föräldrar som är uppvuxna i Stockholm, eller kanske morföräldrar som är härifrån men lät sina barn växa upp i mindre städer. Det är klart att landsortsromantisering är poppis. Dalarna för mig är ängar, sju sorters blommor att lägga under huvudkudden efter att jag hoppat över sju gärdsgårdar, stillsamma båtturer på Siljan och Soliga Torsdagsmarknaden i Leksand. Men baksidan är tonårsgraviditeter, tidiga alkoholdebuter (men i princip inga droger), tung brottslighet i industristäder och en jävla misär. I princip alla jag känner från landsorten pratar om fredagskvällar på den lokala pizzerian, hembränt, incest i klassen och en himla massa tråkiga timmar att fördriva (men fördomarna är många och generaliseringen stor). Kanske en klassresa till närliggande storstad, eller om man hade tur - Stockholm, någon gång om året. Bra band fick man se på tv eller läsa om i tidningen, likaså mode, teater, restauranger och liknande. Semestra gör man på Gran Canaria/Mallorca/någon grekisk ö eller kanske Thailand de senaste åren. Det är ingenting fel med det, men det är så annorlunda för oss andra. Vi semestrar självklart också på samma ställen (eller gör en avstickare till Dubai), men svennecharter älskar alla ungdomar. Vi drömmer om andra större städer och romantiserar det vi inte har. Ibland undrar jag om jag missade något som inte fick växa upp på landet. Det sägs ju trots allt att ungdomar i Stockholm har mer gemensamt med ungdomar i Tokyo än ungdomar i Dalarna.
tisdag.
God morgon världen! Jag har varit på benen i ett par timmar men det bästa med att inte jobba längre är att jag inte har bråttom någonstans. På agendan idag står skomakaren, träffa Sarah och sedan en spelning ikväll med Joos. Jag måste verkligen jobba på min musikfascism. Jag är allt som oftast rätt kräsen och har en bestämd mening med vad som är bra eller dåligt. Om man råkar gilla det jag tycker är uruselt så kan man lika gärna gå och hänga sig, typ, för jag kommer tjata sönder öronen på dig för att förklara varför just din favoritmusik suger. Däremot så har jag upptäckt storheten med Spotify. Idag går jag i åttan igen och lyssnar på Special D och taggar till. Hahahah. Skjut mig.
jag tycker om att avsluta dagen med fina bilder.
nyttigt internetstalkande och onyttigt städande.
Morgonen spenderades med havregrynsgröt toppade med gojibär och linfrön samt en hälsosam dos av internetstalkande innan jag mötte upp Josefine och traskade i solskenet. Vi åt lunch hemma hos mig och pratade om allt mellan himmel och jord innan hon stack in till stan och jag bestämde mig för att vara duktig. Jag har spenderat eftermiddagen med fruktansvärt tråkiga saker så som att städa byrålådor och rensa bland alla mina nagellack. Trist med nyttigt. Nu väntar True Blood och sömn. Förkylningen gnager bakom näsa och ögon och det vore väldigt trevligt att bli frisk innan veckan drar igång på riktigt. Puss!
hurtful.
måndag.
myror i benen. bubblor i blodomloppet. rök i munnen.
söndagstankar.
Det har varit en fin helg, det har det verkligen. Jag har frossat i mat, kärlek och thé. Jag har tittat en massa på tv och somnat när det har varit svackor i programtablån. Jag har druckit världens största cappuccino i solskenet och insett att det kanske var årets sista uteserveringshäng då det fortfarande var behagligt att sitta utomhus. Jag har sovit, och sovit lite mer. Jag har försökt bygga upp mig igen. Men det går inte riktigt. Jag är fast i ett vägskäl och jag vet redan var jag ska gå, men vågar inte riktigt släppa taget och falla. Om exakt två veckor flyttar jag till Paris och jag ser fram emot det fruktansvärt mycket men är rädd så att jag skakar. Ibland kan jag inte andas när jag tänker på det. Jag ska lämna allt och packa väskan. Det känns inte så jobbigt att säga hejdå till familj och vänner men att lämna min älskade pojkvän sedan snart 3 år tillbaka känns obeskrivligt jobbigt. Jag kan inte andas, jag kan inte tänka utan det gör bara ont.
Att vara i ett vägskäl gör att jag är tudelad när det gäller allt. Ska jag ut och dansa eller ska jag stanna hemma? Är jag frisk eller sjuk? Hälsosamt förhållande till mat eller på väg mot helvetet av ätstörningar? Är jag trött eller pigg? Hur mår egentligen mina knän? Ibland känner jag mig som världens ensammaste människa, men andra gånger så blir jag helt varm i magen när jag tänker på alla fina människor som finns i min närhet. Är jag tillräckligt godhjärtad för att förtjäna goda människor i mitt liv? Ofta tar jag rollen som djävul i mina vänskapsrelationer. En intrigmakerska som in i det längsta förnekar när jag har fel. Är det fel? Är det rätt? Frågorna är så många och ikväll vill jag bara stänga av allt och lyssna på Melissa Horn till jag somnar.
lördag.
torsdag.
horor, utspilld öl, mfmb och magknipsskratt.
Igår följde jag med Josefine ut på äventyr. Vi började med att gå igenom allt som har hänt sedan vi sist sågs (i fredags - det var en hel del) över ett par öl. Därefter såg vi våra livs första horor på Malmskillnadsgatan på väg mot Nalen dit vi gick för att se MFMB spela. Senast jag såg bandet var på Hultsfred och då tyckte jag så här. Låt oss säga att det var betydligt mycket bättre nu (ljudteknikern sov uppenbarligen inte). Det må ha varit en liten spelning, något man kanske kan kalla intimt och jag hade varit mer peppad om jag hade fått ett referensexemplar av en EP eller några mp3:or innan eftersom "jag jobbar ju med media", haha. Jag må inte vara en musiknörd men MFMB låter i mina öron som en blandning mellan Joy Division och Silverbullit. Det tycker jag är fint. Trots en ovanligt stillastående publik (varför dansar ingen?!) så var det en himla massa energi på scenen och det smittar av sig, åtminstone på mig. Hade jag inte varit halvinvalid i mitt vänsterben hade jag dansat som en galning. Kanske hade publiken varit mer dansant om spelningen inte hade varit på Nalen? Jag vet inte.
Eftersom min kamera är på lagning så blev det inga bilder igår utan vi får nöja oss med Kate Moss & the Gypsies från V Magazine, som trots allt passar ganska bra in i sammanhanget.
Jag är inte den som jagar band eller musik utan allt som oftast upptäcker jag nya saker genom att de kommer till mig. Med andra ord går jag ytterst sällan och ser något jag inte redan vet exakt vad det är, på gott och ont. Förutom på Hultsfred då jag och Josefine hade som mission att se osignade band så har jag tidigare bara upplevt det som så fint kallas för Spånga Pop & Rock. Jag och flera nära vänner fick ett ryck i nian-någongång och åkte ut till Spånga för att på en fritidsgård bevittna hur rockstjärnedrömmar upplevdes då fjortonåriga flickor log sött mot svettiga gitarrspelande pojkspolingar. Nu ska vi inte jämföra MFMB med gitarrspelande pojkspolingar för det är inte fjortonåringar som precis har lärt sig tre ackord som står på scenen utan det är betydligt mer tajt och välgjort än så. Med en charmig dialekt. Som urstockholmare har jag en dialektradar som upptäcker en icke-stockholmare på mils avstånd.
Det sista jag antecknade när jag satt på tunnelbanan hem tidigt imorse var "kycklinglår", jag minns inte riktigt idag vad det var jag ville ha sagt med just det ordet, men i natt kändes det jävligt relevant.
hejdå, vi ses i vimlet. nu ska jag och josefine dricka öl tills vi stupar, gå på en spelning, skratta tills vi får ont i magen. jag mår redan dåligt över att väckarklockan ringer 06.00 imorgonbitti. puss!
