jag läser ditt blogginlägg men det vet du inte om. när jag har läst klart stannar jag till, andas två tre gånger och sedan läser jag igen. i slutet så kniper det till i hjärtat så hårt att det nästan gör ont på riktigt. jag andas igen. tar en paus och läser den där meningen om och om igen. om jag kände dig så skulle jag ringa och höra hur du mår, eller kanske komma förbi en dag med muffins och koka kaffe åt dig. säga att allting ordnar sig. jag finns här för dig, hör du mig? du kan luta dig emot mig. men så är det ju inte, för du finns ju bara på andra sidan skärmen och vet nog inte om att jag läser och tittar in nästan varje dag för att se hur du har det. jag blir lite lite orolig när du inte uppdaterar fastän jag vet att du inte gör det varje dag. skillnaden är att när du väl skriver någonting så suger det alltid till i maggropen på mig. du verkar så duktig och fin. det skulle jag vilja säga till dig. jag tror att du kanske läser här också, jag får det för mig ibland, men jag kan aldrig riktigt veta. google analytics ger mig bara rysningar längs ryggraden och jag önskar att det var obligatoriskt med fullständigt namn och länkning till facebookprofil bredvid informationen som radas upp. stapeldiagram, cirkeldiagram, grafer, jag tror att jag sov när vi gick igenom det på matten. jag är inte längre säker. emelie kanske minns om vi var upptagna med att äta chokladbollar och rita drinkglas i kalendern istället för att lyssna på allt som sades vara viktigt.
jag älskar när det är träffsäkert och när det gör ont. när jag läser men inte kan sitta stilla utan att det känns
för mycket och
för hårt. det är bland det bästa jag vet.
*
på den senaste tiden har jag funderat mycket över vem jag är. jag tror inte alltid att jag gillar mig själv och det ska bli skönt att slippa stockholm. jag vill inte bli en stockholmare som skrattar kallt och hårt, kreddar och hypar, och aldrig visar några känslor. jag vill inte vara pretentiös och kantig. jag äcklas av alla som klär sig i svart och som aldrig vågar skratta högt med öppen mun. många säger att paris är helvetet på jorden för att alla ska ha basker, dricka rödvin och prata om svåra saker och ting - för mig är det en plats där jag kan andas och starta om på nytt, vad ni än säger. för jag vill vara varm och omtänksam, dricka söndagskaffe i fönsterblecket och läsa tidningen. att drömma om romaner och skriva poesi är bara en kanal, ett sätt att överleva, inte för att imponera. jag vill så mycket men helst vill jag inte att ni ska se vad det är jag gör för ni bara misstolkar och jag låter er. jag vill att folk ska känna att jag är som solen. det är mycket begärt, jag vet. men det är så det ska vara.