twilight schmilight.
Igår var jag på biblioteket och hämtade ut Twilight. Jag ställde mig på väntlistan för snart ett halvår sedan och nu var det min tur att låna den hypade vampyrromanen på engelska. Jag har sett filmen redan och ja, jag kan hålla med om att Robert Pattinson har en viss charm men inte så mycket mer än så. Jag är mest intresserad av att läsa boken för att se vad min namne egentligen har för sig.
Låt oss säga såhär: Jag tycker att det är fantastiskt att det är en ungdomsroman som får folk att läsa och förhoppningsvis leder det till att alla dessa ungdomar läser fler och mer avancerade böcker i framtiden. Men herregud, Stephenie Meyer lider av en grav adjektivsjuka och det faktum att hon är religiös (mormon) lyser igenom texten. Om det inte hade varit en ungdomsbok så hade jag kunnat tro att inledningen var upptrappningen på en tantsnuskroman.
Jag bjuder på lite "minnesvärda" citat från bokens första kapitel.
"His fingers were ice-cold, like he'd been holding them in a snowdrift before class. But that wasn't why I jerked my hand away so quickly. When he touched me, it stung my hand as if an electric current had passed through us." - Bella Swan, kapitel 2.
"I vividly remembered the flat black color of his eyes the last time he'd glared at me - the color was striking against the background of his pale skin and his auburn hair. Today, his eyes were a completely different color: a strange ocher, darker than butterscotch, but with the same golden tone." - Bella Swan, kapitel 2.
"He unleashed the full, devastating power of his eyes on me, as if trying to communicate something crucial." - Bella Swan, kapitel 3.
(HERREGUD, DET ÄR BARA ÖGON DET HANDLAR OM!)
"I wasn't interesting. And he was. Interesting... and brilliant... and mysterious... and perfect... and beautiful... and possibly able to lift full-sized vans with one hand." - Bella Swan, kapitel 4.
Notera även att typmeningar som "coursing through her veins" förekommer ofta, liksom adjektiv som "ivory". Att drabbas av adjektivsjukan är ett tydligt tecken på 1) man är debutant och vet inte när det räcker, 2) storyn håller inte riktigt så man broderar ut innehållet genom långa tröstlösa beskrivningar av exempelvis ögon, läppar, hårfästen, 3) man tror att genom att ha förmågan att beskriva saker så är man en bra författare och vill gärna visa det för omvärlden.
Jag kan hittills konstatera att boken är ännu mer sliskromantisk än filmen och att min namne är ungefär den töntigaste romanfiguren någonsin. Nu har jag bara läst sex kapitel och lär återkomma när jag har läst klart boken.