ISABELLE

Idag har jag nästan dött av ren tristess. Det har regnat non stop i tre dygn nu och jag vägrar gå ut, samtidigt som det kryper i kroppen av att sitta inne. Jag har tittat på Gossip Girl, peelat hela kroppen och lagt någon dyr ansiktsmask mot glåmig hy. Jag har målat naglarna och ätit middag x2, funderat över hur jag skulle se ut om jag vägde 5 kilo mindre. Om jag hade tynat bort? Jag ville gå på bio med en kär vän men kommunikationen brast så istället har jag spenderat 15 000 kronor och gjort planer inför veckan. Hade jag inte varit en aning bakfull så hade jag försökt dränka mina sorger i några glas vin, för vädret får mig att vilja hoppa på ett plan och aldrig mer komma hem.

Sitter hemma hos Hemlig efter en hejdundrande middag och lyssnar på The Bravery. Hon har klädkris och provar en miljon klänningar och jag, ja, jag bättrar på min lila ögonskugga och känner hur det spritter i benen. Det är iskallt och regnigt ute, jag har killer heels och vill dansa.

     

Efter jobbet så hade solen kommit fram och jag traskade ner till Humlegården och L'Angolo för att träffa Johan och dricka lite vin. Skvaller, prat och ett beslut - dags att köpa nya solglasögon. Sagt och gjort scannade vi av Stockholms utbud och det slutade med att vi var relativt nöjda båda två. Jag var glad över att pseudoshoppa och agera smakråd och Johan fick nya solglasögon till sommaren.

I natt hade jag väldigt svårt att sova. Jag låg vaken och vred och vände på mig fram till två-tiden någon gång. Jag provade med huskurer så som en kopp honungsvatten, jag provade med kemikalier i form av blå tabletter som lovar att man ska få sova och jag provade med att ligga och försöka tömma hjärnan på intryck. Tankarna snurrade i alla fall.

Efter att ha tittat på alldeles för många avsnitt av Gossip Girl under helgen så har jag kommit fram till att jag verkligen saknar att ha en bästa tjejkompis. Och då menar jag inte en nära vän utan en riktig bästa kompis. Jag saknar att ha någon som förstår mig utan och innan, jag saknar att ha någon man kan umgås med helt kravlöst, som respekterar men alltid ifrågasätter. Jag saknar att ha någon som vet hur allting är utan att behöva prata med mig, som känner på sig saker och ting. Jag vet själv att det är orimligt höga krav att ha på en vän men om man någonsin har upplevt en sådan vänskap så är det svårt att vara utan. För en sådan vänskap är som ett förhållande. Det är alltid stormigt och fantastiskt. Det finns så mycket svartsjuka, glädje, tårar och skratt. Och när det tar slut så gör det så fruktansvärt ont.

Jag hade en gång en riktig bästa vän men sedan tog det slut mellan oss. Ja, vi gled inte isär så som man gör med andra vänner, för det händer inte med bästa bästa vänner utan man gör slut. Vi grälade och slogs verbalt och sedan kände jag mig dumpad och jag misstänker ibland att hon kände samma sak. Jag skar mig så illa på allt glassplitter och alla taggar att när hjärtat tillslut läkte så blev det inte plats för någon ny bästa kompis.

Allt som oftast så är jag väldigt nöjd med alla fantastiska vänner jag har och min pojkvän, men ibland önskar jag att jag hade en bästa tjejkompis. Som igår natt, för bästa tjejkompisar kan man ringa mitt i natten när man inte kan sova, men det kan man inte riktigt göra med andra vänner - för då tränger man sig på, man stör deras sömn och man irriterar. En bästa tjejkompis svarar i telefonen och när man frågar om man stör så svarar hon: "Absolut inte, larva dig inte nu, men är det okej om jag slumrar till via telefonen?" Och det är klart att det är okej, för sällskapet finns där i alla fall.