ISABELLE

Hela veckan har jag och Chris förberett oss inför julen - och inte för att det är i mitten av november och vi börjar känna julstressen redan utan just för att Chris och hans vänner höll en överraskningsfest för Cemil i lördags. Enligt utsago ska Cemil ha meddelat att det enda han ville göra innan han lämnar Sverige för ett år i Vietnam är att gå ut och äta julbord, och självfallet ordnade hans vänner istället ett julbord hemma hos Chris. Det krävdes mycket förberedelser så lördagen var fullspäckad med att pynta, spruta fejksnö i huset och griljera julskinkan.

Som vanligt med överraskningar är det svårt att hålla hemligheter. Men jag tror att Cemil blev någolunda överraskad i alla fall. Vi var kring tjugo stycken som åt julbord, drack must och pratade in på småtimmarna. Självfallet blev det ett screening av Kalle Ankas julafton också. Mycket trevlig kväll. Även om jag inte känner Cemil så pass bra, känns det ändå konstigt att någon som alltid är med vid alla tillställningar plötsligt kommer att försvinna. Men vi bestämde trots allt att ses i Paris, och vad kan vara bättre än det?

 

Mina nya skor från Bianco Footwear SKHLM i Skärholmen invigde jag också för kvällen, riktiga prinsesskor.  Alltid roligt med nya skor, kläder, accessoarer, you name it. Trots den decimeterhöga klacken fick jag faktiskt inte ont i fötterna. Och en massa komplimanger håvade jag in under kvällen - även om jag var den enda som valde att trippa runt på stilettklackar hela aftonen! Det är alltid roligare att vara uppklädd tycker jag - än att komma i kläderna man bar under dagen.

Nu har jag äntligen varit på banken och blivit vuxen (kind of) - jag har skaffat Visa-kort, Internetbank och öppnat ytterligare ett sparkonto. Tydligen var räntan på mitt befintliga konto alldeles för låg så jag kom ut från banken 382 kronor rikare. Det kändes fint.

Idag är jag rastlös. Jag har hundra saker jag borde göra men ingenting jag orkar ta tag i. Ibland undrar jag om det var en sådan bra idé att bestämma sig för Paris nästa höst. Jag har tillräckligt med pengar för att sticka idag om jag bara vill vara borta i ett halvår eller om jag skulle hitta ett arbete på plats. Jag vet inte riktigt var pengarna kom ifrån men jag är tydligen en hejare på att spara. Igår pratade jag och Empan om att jag befann mig i en mellantid i livet. Jag arbetar alltid mot mål, det är så jag fungerar. Men mitt mål är för långt fram i tiden för att jag ska kunna ta på det - känna det. Så nu driver jag bara med vinden, flyter med strömmen utan någon direkt riktning. Jag tycker inte om det. Det finns ingenting jag kan klaga på med att vara hemma - det är underbart att sova, lägga ansiktsmasker och träffa vänner ibland. Men det tar mig inte direkt framåt. Jag stampar på samma ställe. Den läskiga insikten i allt är att jag nog inte är skapt för att jobba. Jag vågar inte påbörja något nytt stort projekt, annat än NaNoWriMo som går åt helvete, för jag vet inte när jag kan tänkas få ett jobb men rastlösheten skaver under kläderna. Den håller mig vaken om nätterna. Jag klarar inte av väntan - den här mellantiden. Jag vill bara att det ska bli juni. Då slutar jag jobba och spenderar lata sommardagar med sol, bad och paraplydrinkar - eller något. Sedan packar jag väskan och beger mig iväg på mitt livs första stora äventyr. Och jag kan knappt vänta.

Vad det har regnat idag. Inte mysigt höststril utan snarare stora blöta droppar som aldrig tycktes sluta. Däremot har jag spenderat nästan hela dagen inomhus. Först på Sats Odenplan där jag och Empan gick på Dans-Aerobics. Jag vet inte vad det var med passet men jag kände mig inte taggad alls. Koreografin var typiskt Sats:ig med alldeles för många snurrar i ett försök att göra det mer dansant. Instruktören var glad och hurtig men hennes energi nådde inte riktigt fram. Oh well, nu vet jag att det passet ska jag i alla fall inte gå på mer.

Därefter var vi på väg hem till Empan på Gärdet men hoppade av bussen på Valhallavägen för att slinka in på Ciao Ciao och äta istället. Det var väldigt underligt att sitta så nära Östra Real, som back in the days, men inte behöva stressa iväg till mediekunskapen. Efter ett par timmar inomhus så kunde vi inte hålla oss längre utan steg in i den gamla tegelbyggnaden och träffade både Daniel och Stefan. Det kändes annorlunda att vara tillbaka på Östra. Hela min grundskoletid längtade jag dit, och slet över läxorna för att kunna ta mig dit. Jag tog mig in och nu är allt det över. Jag känner att jag bara driver med vinden nu, för nästa mål är Paris. Det var som att ta fram en gammal leksak, som man älskade när man var liten, men som man nu knappt minns vad man brukade ha den till.

Efter att ha sagt hejdå till Empan i Karlaplan åkte jag ut till SKHLM i Skärholmen för att se om Fabi befann sig på jobbet. Ingen liten flicka där men däremot kom jag hem med ett par skor från Bianco Footwear. Ni får se bilder sedan, jag tror att jag ska inviga skorna på fredag då det är kalas!

Det är med blandade känslor som jag närmare mig nyårsafton. Jag är ett kontrollfreak, det erkänner jag och jag har ett enormt behov av att planera saker i förväg. Idag pratade jag och Klasson om nyår - hur ett perfekt nyår skulle se ut och vilka det skulle innefatta. För mig skulle ett perfekt nyår vara hemma hos någon annan och inkludera middag med vänner, sedan skulle folket strömma till och vi skulle dricka cocktails och champagne, endast för att avbryta kring midnatt för att titta på fyrverkerierna och sedan återvända till tidigare nämnda ting. Vi skulle alla vara finklädda, i klänningar, höga klackar eller kostym och blankputsade skor. Ingen skulle dricka en drink för mycket och inga dispyter skulle uppstå. Oftast blir tyvärr inte nyårsafton så. I år har jag ingen aning om vad jag ska göra - men jag har en klänning och ett par högklackade skor i alla fall.