ISABELLE

När julen nalkas med stormsteg blir jag alltid lite extra sentimental och nu sitter jag här med Yankee Candles tända och drömmer och lussebullar och peppisar med glasyr. I helgen lutar det åt glöggtillställning i Uppsala, och det är inte fy skam det heller. Förhoppningsvis hittar jag någonting fint på stan imorgon att slänga på mig till helgen. God natt!

Det är kallt, både ute och inne. I natt fick jag sova med mjukisbyxor, munktröja, linne och raggisar för att inte frysa ihjäl. Idag hann jag inte inse att det var superkallt ute och glömde således att sätta på mig dunjacka. Med andra ord förfrös jag mina ben i tunna strumpisar. Lunchade hemma hos farmor idag och diskuterade Neville Chamberlain och mellankrigstiden. Sedan kom Chris och vi åkte hem för plugg av religionskunskap. Därefter bar det av till "högkvarteret" och CK för årsmöte med MUF Söderort som är precis nystartat. Sitter nu som ledamot i styrelsen där. Kul! Nu väntar Ugly Betty, snacks och pussar. En perfekt avslutning på en hektisk dag! och ps. jag fick fina presenter från Paris av pojkvännen.

Jag mår fortfarande inte toppen och jag har insett att jag är som en pensionär. När jag var yngre kunde jag dricka i mängder och må prima dagen efter, nu räckte det med en vinare och en lurig absinth-shot och jag är fortfarande smått illamående. Hur som helst så var det ingenting en pizza på CiaoCiao inte kunde kirra på lunchen idag tillsammans med Empan och Lova.

Fullspäckad vecka skolmässigt och på muf-fronten. Önskar att jag kunde klämma in ett besök på Ace på onsdag, men vi får se. Jag vill roa mig mest hela tiden men med tanke på helgen som varit borde jag kanske ta det lite lugnt också.

Det är sista dagen på veckan och jag har supermycket energi och inspiration vilket har resulterat i att jag har kladdat noveller i snart tre timmar. Mysigt. Nu är det Kalenderflickorna på femman och popcorn för hela slanten.

Jag önskar att det vore fredag hela veckan! Kom nyss hem efter att ha köpt en bedårande vippig klänning så jag är extra glad idag!

För alla ELLE-prenumeranter/läsare där ute som har fått det juligt röda numret kan njuta av den fantastiska artikeln kring nutidsångest av Calle Norlén. Själv läste jag den på väg hem från skolan idag och det stämde verkligen in på samtiden. Idag är inte ångest något som förknippas med psykhem och lobotomi utan snarare något de allra flesta drabbas av titt som tätt. Hyperventilation på måndagsmorgonen när man inser att det inte finns någonting roligt att sätta på sig i garderoben. Panikkänslor när man ser att ett nytt krig har brutit ut och man inser att man aldrig kommer kunna förstå oroligheterna utan att läsa på sisådär 50år bak i tiden. Det svartnar framför ögonen när man måste byta upp sig till en större storlek i affären och man svär över att man inte tog sig den där löprundan medan det fortfarande var snöfritt på våra vägar. De allra flesta känner säkert igen sig och jag tror att det är ännu värre i storstäder så som Stockholm. Utbudet är så stort att man knappt vet var man ska börja. Det räcker inte med att läsa ELLE för att vara uppdaterad när det kommer till mode - man bör även läsa tusentals bloggar och min ett utländskt magasin. Det är inte lätt nu för tiden. Men det är inte så att jag klagar heller, för det är relativt frivilligt att vara up to date med vad som händer.
Själv känner jag mig lycklig trots min spruträdsla att det har kommit ett vaccin mot livmoderhalscancer. Hur fantastiskt är inte det? Jag kan vaccinera mig mot en av mina ångestkänslor. Jag kan vaccinera mig mot cancer som är den dödsorsak jag är mest rädd för. Gardasil är med andra ord fantastiskt.

Nu för att minska oron så ska jag ta tag i skolarbeten som hänger över axeln. Filosofi, litterär gestaltning och projektarbete - here I come!

Ytterligare en måndag och jag är sjuk. Helt värdelöst. Däremot har jag sett slutet av Cold Mountain som gick på TV igår. Otroligt sorgligt måste jag säga även om Jude Law var lika snygg som vanligt. Mjau.
Tänkte mest titta in på bloggen och säga hej, nu väntar Desperate Housewives.

Jag och xxxx pratade i telefonen idag om en diskussion xxxx hade haft med en klasskamrat kring barnuppfostran/barns beteenden och det fick mig att tänka efter.
Ni vet hur barn alltid ska hävda sig genom att skrika att dom alltid är bäst/pappan är alltid starkare/barnet har flest Barbie-dockor. Det är indirekt ett sätt att  nedvärdera det andra barnet, men självfallet förstår inte de små lintottarna det medan de gastar i sandlådan.
Men med åren skapar sådant beteende utanförskap och antingen kan man låta barnet smaka på hur det känns att vara sämre, pusha barnet att bli bättre men ändå låta det känna hur det är att misslyckas - vissa skulle till och med kunna säga att det härdar barnet. Andra, så som jag tycker att barn ska få vara barn. Att vuxenlivet ändå infiltrerar deras liv tidigare än nödvändigt. Det leder mig in på begreppet elitism.

När barn söker till profilierade skolor så som Adolf Fredriks musikskola går de i 4an. När man får spela mindre i fotbollslaget för att man inte kan skjuta så många mål eller springa tillräckligt fort är man något yngre. När man vägras att få börja dansa på Lasse Kühlers ifall taktsinnet inte är tillräckligt utveckat går man i 6an. När är det egentligen okej för barn att meddela att det misslyckas? Och på vilket plan?

Jag är själv förespråkare för att inför betyg från och med årskurs 6 (alt. årskurs 7) för att ge barnen en chans att se var de egentligen håller hus på betygsskalan. Men är det okej att kväva ett barns drömmar i sin vagga? En massa tankar började snurra och jag insåg att det smärtar mig att se hur vuxen man måste vara redan i mellanstadiet. Hur väl man ska kunna hantera en motgång och acceptera att man blir ombedd att byta fotbollslag för att man inte längre duger. När leken blir till allvar. När man fortfarande i smyg tittar på Björnes magasin på TV och vill att mamma och pappa ska pussa en god natt och tända nattlampan. När lycka är att få en hemmanyckel så man kan gå hem med bästa kompisen efter skolan och äta formfranska med hushållsost och dricka chokladmjölk. Är det rätt att vid samma ålder ge barn men för livet och krossa drömmar?

Jag blev kallad socialist för mina tankar kring barnuppfostran idag. Att man bör värna om barndomen ett litet tag till. Att kanske se barn som en del i ett kollektiv, ett litet tag för att faktiskt skapa gemenskap och lära barn att samarbeta. Den kalla enskilda individen kan vänta ett tag till. För er som läser Johan Staël von Holstein i Metro vet att vi delar samma åsikt. Låt barn vara barn.

När jag var på väg hem från Sophiahemmet, två ärr rikare och en någorlunda stillat shoppingsug då jag tillfredsställde ögonen på American Apparel och H&M en sväng innan läkarbesöket, så slog det mig att jag önskar att jag var bättre på att uppskatta hösten. Eller snarare bättre på att att se hösten ur rosaskimrande romantiserande ögon, så som man ska. Istället är jag mästare på att klaga tillsammans med fellow klasskamrater på röktrappan när hatten blåser av varje gång det kommer en vindpust. Så på vägen hem med Almedal i hörlurarna insåg jag att hösten kanske inte är så tokig i alla fall. Jag får gå omkring i oversized tröjor och vira in mig i en två/tre-meter lång halsduk, vilket är mysigt. Och vad är det egentligen som är fel med att bli lite röd om nästippen när man är ute på promenad? Tänk på varm choklad, hembakade muffins, röda och gula löv i trädkronorna ovan och att det är helt okej på hösten att stanna inne och bara mysa med en god bok. Det finns en massa saker som är bra med hösten, men istället bara klagar jag hela tiden. Det ska det bli ändring på nu. Vänta bara tills vintern kommer med stora kliv, då ska ni få se hur jag ska försöka lära mig älska slask och raggsockor. Vänta ni bara. Det kan bli intressant.

Söndag, och lovet sista dag. När jag reflekterar över vad jag egentligen gjort under dessa dagar av frihet slår det mig att jag mest har försökt vila upp mig, kurera mig - vilket resulterade i en rejäl förkylning. Som vanligt är det farligt att slappna av och sänka garden för det är då som bakterierna attackerar. Så de sista dagarna har jag varit i Stockholm och ätit mycket god mat, plöjt igenom Al Pacino-filmerna man kan samla med Aftonbladet och haft ett hiskligt långt Risk-maraton som påbörjades med Vici och Sebbe som snart åkte ut, och ifall ni är intresserade så slåss jag och Chris fortfarande om världsherraväldet. På det stora hela har jag haft ett ruskigt bra lov, och är relativt taggad inför sluttampen i skolan nu innan jullovet tar vid. Den kommande veckan blir det frilansjobb på schemat. Och nu ska jag faktiskt ta och stänga ner datorn och ta tillvara på den sista sucken av frihet som lovet har att erbjuda!