ISABELLE

Hemma från en fantastisk kväll i Sjöstaden med två mojitos och fyra (fem?) glas vitt vin i magen tillsammans med en finfin middag som Klasson hade svängt ihop. Det resulterade i gästblogginlägget här nedan och en ganska så berusad Bells. Nu ska jag slänga huvudet på kudden för imorgon ska jag slåss och trängas med de relativt få svarta kortkunderna på NK:s rea. Se upp!

"Alla stormar på båten iklädda Gina Tricot och Dressman och med rullvagnen i högsta hugg. Fult platttångat hår trängs med spikfrillor och rakade lumpenfrisyrer. Först går de direkt till taxfreen där de lassar på billig öl och allt dåligt och slaffsigt man kan tänkas dricka. Sedan är det råkrök i C-hytten under vatten där alla trängs på små 60 cm breda britsar. Chockrosa tvådelade Gina tricot-klänningar matchas till leggings, helst vita piratleggings. Taxklackade, vita spetspumps ses ofta till denna fantastiska outfit och männen bär gärna rutig kortärmsskjorta, tajta trähalsband och synliga tubsockor. En stark doft av AXE fyller den lilla hytten.

Dags för buffén/buffen där det här lassas på mängder av "lyxmat" som räkor, pommes och rostbiff. Det skålas vilt med gratisvinet tappat ur kranar och en och annan spikfrilla syns nu halvliggandes i sin stol med en synlig prilla under läppen. Dags för karaoke där Backstreet boys blandas med favoriter som My heart will go on och obskyra svenska band som Arvingarna och Lasse Stefans. Kvällens höjdpunkt är en avdankad Elviskopia man hittat på charterorter så som Ayia Napa och Alanya som kvällen till ära framför klassiker iklädd tajt guldoverall, frenetiskt skakande på höfterna. 

Dags för schteket på dansgolvet med rökpuffar, blinkande lampor och discokula. Här kan Klasson verkligen föreställa sig hur folk dansar precis som i Viking Line-reklamen, helt crazy av alla Smirnoff Ice med armarna vajandes högt över huvudet. Någon timme senare kräks folk kors och tvärs i trappor och korridoren medan en och annan drar hem sitt läckra ragg från dansgolvet ner till C-hytten, under vatten. På morgonen anländer färjan till Helsingfors där någon enstaka tapper själ lämnar båten för lite sightseeing i muminstaden. För alla andra återstår bara ångest som tex kan bestå av att man vaknar upp bredvid någon i fula kalsonger med hår på magen som ligger med sur andedräkt, utslagen bredvid en i C-hytten, under vattnet. Vid resans slut släpar sig alla av båten med väskan full av taxfreeöl och en och annan könssjukdom. Ölen beslagtas i tullen men ångesten får de leva med."

Citerat av Emelie Klasson, djupt filosoferande en månadagskväll med en halv flaska vin i magen.

Det där med att jobba är nog egentligen inte min grej men Klasson tycker att jag klagar för mycket i min inte allt för miserabla situation. Jag har trots allt ett jobb - i lågkonjan trots allt. Det är inte så farligt på mitt jobb, det är mer att jag inte riktigt trivs med att gå upp på morgonen och inte trivs att sitta fastlåst på ett ställe hela dagarna.

Det finns trots allt flera bra saker med mitt jobb men det bästa är antagligen stämningen. Inte som på SIR där det var halshuggning om du fnissade vid fel tillfälle utan här pratar alla, skrattar alla och fräser åt idiotiska kunder. Det är ganska upplyftande i min gråa vardag.

Efter en ytterst seg dag på jobbet i fredags så åkte jag hem och åt familjemiddag inklusive pojkvännen som mamma börjar kalla för sin bonus-son. Därefter kom Vici förbi med bilen (flickan har skaffat körkort!) och körde hem oss till hennes mammas lägenhet där det vankades Let's Dance-spel, Monopol och väldigt mycket skratt.




Lördagen startade med att jag sov bort större delen av dagen, åt långfrukost och packade. Sedan åkte jag och Chris in till stan, köpte en fantastisk svart liten trasa som andas Acne till mig och därefter mötte vi upp Eriksson/Notrica-familjen för att se Nötknäpparen på Kungliga Operan. Fantastisk balett måste jag säga! En lång bilresa till Uppsala senare avrundade vi kvällen med att äta hummersoppa, havskräftor, revbensspjäll och hemmagjord glass. Champagne och muscatvin till det.




Idag har jag promenerat i ett vinterkallt Uppsala, ätit en marräng för mycket och tagit tåget till Stockholm. Här hemma har jag förätit mig på fetaost och lekt vuxenduktig och bokat in mig på en franska intensivkurs på Medborgarskolan med start 26 januari. Resterande av kvällen blir framför tv:n eller i badkaret känns det som, men vad gör det, det är precis så man ska spendera söndagkvällar. Puss!

Trots att jag mådde lite mindre bra imorse så är jag redan nu sugen på ett glas rött, ett par cigaretter och lite mingel. Dock tror jag inte att min lever eller övriga kroppsdelar uppskattar det så istället vankas spelkväll hos Vici ikväll. Det blir inte helt fel det heller.

Dagens sanning är att jag är enormt shoppingsugen. Jag behöver en svart liten trasa och ett par ankelboots från YSL. Notera: inte vill ha, utan behöver. Ha, mitt saldo på spenderarkontot tycker inte samma sak. Oh well, vi får se hur det blir.

Igår firade vi det nya året med pizza, sovmorgon och en promenad i ett iskallt Mälarhöjden. Jag mådde prima trots en alkoholhaltig drink för mycket och alldeles för lite sömn. Idag å andra sidan mår jag allt annat än prima - jag är helt slut. Ögonen faller ihop och det är -6 grader utomhus. Jag fryser med andra ord i min dunjacka och min päls är inte eh, riktigt rätt för mitt jobb. Jag har glömt min lunchlåda men jag har i alla fall Bob Dylan i lurarna att sällskapa mig igenom denna dag. För övrigt provåkte jag mitt SL Access-kort idag, det fungerade utmärkt. Tack.

Nu ska jag väl jobba lite och försöka fokusera på att överleva.

Så var det tillbaka till vardagen igen. Det är dags att avbryta Shakespeare in love för att hoppa i säng nu. Tillbaka till verkligheten och jobbet imorgon. Inga fler sliriga kvällar i päls och drinkspill i håret, inga uppesittarnätter med tv-serier eller fikakvällar. Det är ledigt kring nyår och trettondagsafton, sedan då? Påsk.

Jag tycker att det känns fruktansvärt deprimerande.

Idag har jag och mammi haft en heldag. Efter lite frukost och hejdå kramande på mormor och morfar begav vi oss in till stan för att byta lite julklappar, handla lite beauty produkter och klämma på reaprylar. Efter Natalie Schuterman var jag helt slut - alla dessa vackra skor, väskor och en och annan Lanvin-klänning tog verkligen musten ur mig. Det var nära att jag kom hem med både det ena och det andra, så som den perfekta kjolen från Thomas Burberry men det gäller att hålla hårt i plånboken innan man flyttar till Paris. Så jag och mamma åkte till Söder och gick på en upphaussad thairestaurang och åt massor av smårätter och drack Singha istället. Nu är jag mätt, trött och en aning blöt efter att ha legat i badkaret. Det är dags att svida om till något roligt och sätta på sig klackar för ikväll ska jag och Klasson ut och svira. Puss!

Det finns en egenskap som jag ogillar starkt hos mina medmänniskor - förmågan att tro att gräset alltid är grönare på andra sidan. Jag har några få vänner som besitter denna egenskap och varje gång den sidan hos dem kommer fram så undrar jag smått varför jag ens är vänner med dessa människor längre. För personer som känner att gräset är grönare på andra sidan kan aldrig någonsin uppskatta sina vänner. Det finns alltid andra personer, lite längre bort, i periferin som skulle kunna vara roligare, häftigare, snyggare vänner. När man bjuder in dessa människor till olika events så förväntar man sig en vänskaplig reaktion, ett tack och ett glatt ja, inte ett tveksamt leende och repliken "Absolut, jag kommer jättegärna om inte jag ska..." eller så får man ett ja, men i sista sekunden möts man av ett "Du, jag ska till XXX istället, så jag hinner kanske bara umgås med dig en stund? Eller du kanske inte har något emot att vara själv?" Precis som när man umgås med de vänner som besitter denna egenskap så kan de aldrig fokusera på konversationen - utan det finns alltid människor som går förbi, mobiltelefoner som piper eller tidningar att bläddra i. Och de få gånger som de faktiskt deltar i konversationen så pratar de alltid om sina andra "vänner", namn man inte känner till, personer man aldrig har fått träffa, personer som man vet att ens vän inte är mer än ytligt bekant med.

Människor som besitter den här egenskapen får en alltid att känna sig mindre värd. Och jag har bestämt mig nu att efter nyår så är det dags att börja rensa i mitt liv. Varför ska jag umgås med människor som får mig att må dåligt? Varför ska jag anstränga mig för att vara deras vän när jag har så mycket bättre personer i min närhet.

Det mest sorgliga är att dessa vänner som besitter den här förmågan är ensamma individer och jag är alltid en av deras få riktiga vänner, men tyvärr har de själva inte upptäckt det ännu utan tror naivt nog att alla kontakter i telefonlistan kommer svara när det verkligen gäller.

The Duchess, Australia, The Baader Meinhof Complex, Rachel getting married, Mamma Mia eller kanske Vicky Christina Barcelona? 

När man sällan går på bio finns det plötsligt väldigt mycket att välja mellan.